Ferreirola - porten till La Alpujarras vattenparadis

Ferreirola är en pytteliten by i La Alpujarra, strax söder om Pitres. Namnet betyder "liten järngruva" och antyder att det finns mycket järn i området. Byn ligger både vackert och dramatiskt på 1 000 meters höjd på utkanten av Río Trevelezs branta ravin och här kan man verkligen få uppleva storslagen och frodig natur för pengarna. Det finns en uppsjö av vandringsleder som utgår från byn och det finns också "Bed and Breakfast", ett B & B är det engelskägda Casa Ana och ett annat är det danskägda Sierra y Mar och båda arran-gerar guidade vandringar. Byn har endast 22 fastboende invånare och turismens påverkan har varit obetydlig, så om man vill uppleva det äkta Alpujarra så ska man unna sig en helg i detta orörda paradis, som är så vackert och osar av lugn och fägring.

Det vilar en alldeles speciell stämning över Ferreirola som är svår att beskriva. Där finns ett slags lugn och en ro, som blandat med en vild och orörd natur, lyfter ens sinnen till nya höjd-er. Byn är också helt autentisk och präglas av den typiska Alpujarra arkitekturen (som fördes in av Berberna från Nordafrika) med fyrkant-iga hus med platta tak. Gatorna är smala och krokiga, en outtröttlig, fullt fungerande "lavadero" med massor av rinnande vatten. Byn balanserar på kanten av en dramatisk ravin, där Río Trevelez våldsamt och brusande löper fram långt där nere. Här har vi sannerligen en pärla av ursprunglig stillhet, och om man inte är vandrare, så bör man i alla fall ta sig hit bara för att inandas lugnet och den friska bergsluften. Men de många fina bergsstigarna, som anlades redan under arabtiden, lockar den vandringsglada till att kasta sig ut i härlighet-erna med en munter vandringstrudelutt.

Vi har valt att bo hos engelska Anne i Casa Ana. För några år sedan såg Anne ruinen av det som idag är Casa Ana, och hon blev genast helt begeistrad. Trots att hon kom direkt från London, från en tjänst som festivalchef, kastade sig Anne oförtröttad in i arbetet med att renovera ruinen och till att bli "alpujareña" – och det ångrar hon inte. På Casa Ana finns plats för 12 övernattande gäster och man kan antingen bo med B & B eller själv ordna med sin mathållning. Se: www.casa-ana.com för priser och fina foton av detta 400 år gamla hus som är mycket vackert renoverat. Om man själv inte vill laga mat finns det tre restauranger i grannbyn Mecina (en av dem är en jättebra vegetarisk restaurang), så det finns ingen risk att man svälter. Om man är en större grupp som önskar helpension så ordnar Anne med allt utan problem genom hennes kontakter med duktiga lokala kockar.
I Ferreirola kan man också bo på "Sierra y Mar" som sedan 1985 har drivits av Inger från Danmark och Sepp från Italien. I guiden Lonely Planet har de skrivit om hostalet och de beskriver det som "ett sant underverk", och här finns det plats för 17 personer. Därifrån arrangeras vandringar från de snällare stigarna längst med Trevelezfloden till de mer vilda uppe i den krävande terrängen omkring La Veleta och Mulhacen – de två högsta bergstopparna på den iberiska halvön. Besök: www.sierraymar.com för priser och vandringsförslag.
Om man är en stor grupp kan man utan problem bo både hos Casa Ana och Sierra y Mar då de två hostalen samarbetar och har en vänskaplig relation.

Jag tror inte att jag någonsin har sovit på en lugnare plats än Casa Ana, så pigg som en lärka och glad som en lax kastar jag mig ut på lördagsmorgonen för resans första vandring tillsammans med mina två väninnor. Turen går österut i riktning mot Búsquistar och det är en rundvandring på ca 10 km. Denna vackra majmorgon badar landskapet i ett gyllene solljus och då vi befinner oss ca 1 000 m.ö.h., vilket innebär att vi befinner oss i den tempererade sonen, omges vi av lövträd som vars löv precis har spruckit ut. Det är grönt och frodigt och runtomkring oss hör vi fågelsång och porlande bäckar, vilket får oss att känna som om vi redan har dött och kommit till paradiset.
Stigen går lite utför den första biten och längt vägen passerar vi några små källor. Den första är väldigt intressant då vattnet i den är naturligt kolsyrat varför den kallas för La Gaseosa.

Vattnet smakar lite märkligt så om man vill fylla sin vattenflaska är det nog bäst att man väntar tills man kommer fram till den andra källan där vattnet smakar friskt och gott. Därefter passerar vi den fina trösekplatsen Era del Trance, som idag inte längre används för tröskning, men som idag är bevarad som en utkiksplats (mirador) då det är en är en fantastisk utsikt ned mot floddalen härifrån. Vår vandring går ned mot floden, så när vi kommer till ett vägskäl ska vi bara välja den stigen som går nedåt. Nere vid floden ser vi ruinerna av det som en gång var Ferreirolas kvarn vilken drevs av flodens brusande vatten. Nu går stigen uppåt längst den branta bergssidan på andra sidan, men det är inte så illa som det låter då stigen, som anlades av araberna, går i sicksack upp längst berget. Vi måste övervinna 400 höjdmeter, men det klarar vi enkelt av och snart är vi uppe och där jämnar stigen ut sig. Nu kan vi se Búsquistar på andra sidan floden och de stora snöklädda topparna på Sierra Nevadas södra flank. Här är det är mycket vackert. Det finns ett par tomter och ett par halvstora hus och när vi kommer fram till husen ska vi ta av och följa stigen till höger. Nu går det återigen lite utför då stigen följer bergssidan västerut. Vi går igenom en liten låg barrskog och fortsätter framåt under ca en timmes tid. Så kommer vi fram till en plats där en bred stig går ned mot höger. Där finns det en skylt som visar mot Mecina Fondales i den ena riktningen och mot Órgiva i den andra. Vi styr nu kosan mot Mecina Fondales och går nu nedåt längs en vacker stig som emellanåt går rätt så nära några väldiga och lodräta bergskanter. Åsynen av en sådan bergskant, med ett fall på ett par hundra meter, kan få blodet att pumpa lite lättare genom ådrorna, så det är bra för hälsan.

Vid ett tillfälle kommer vi ned till botten och här finns det en bro som i folkmun kallas den romerska bron. Kanske var det romarna som byggde den – kanske inte. Vem vet? Hur som helst så kan man stå på bron och beundra flodens vilda dans där den passerar genom de smala passagerna mellan klipporna. På andra sidan av floden ska man ta till vänster för att följa stigen upp till Fondales. Om man inte kan hålla sig och har lust att bada kan man gå till höger där det finns en naturlig bassäng där man kan ta sig ett dopp. Det är inte helt fel om man är ute och vandrar en varm dag.
Stigningen mot Fondales är ganska ansträngande och krävande då bergssidan här är ganska brant, men vi tar det lugnt och stannar och njuter av utsikten lite då och då. Vi fortsätter upp genom Fondales fram tills att vi ser en skylt som visar mot höger på vilken det står Ferreirola. Nu är det bara 30 minuters vandring kvar innan vi är tillbaka.

Nu vankas det kalla drycker på Casa Anas terrass och vila innan vi ska till grannbyn Mecina, endast 1-2 km bort, där franske Jean-Claude dukar upp med de läckraste vegetariska rättarna i sin restaurang L’Atelier. Jean-Claude är inte en herr vemsomhelst, då han under många år hade en vegetarisk restaurang i London som korades till metropolens bästa av tidningen "Time Out". Prova till exempel hans marockanska cigarrer (wow!) och några otroligt välsmakande rullar av tunt skuren aubergine med intressant fyllning. Även om man inte är vegetarian bör man unna sig själv en måltid på L’Atelier. Jean-Claude håller också kurser i vegetarisk matlagning (50 € per dag) och man kan också hyra rum hos honom (50 € för ett dubbelrum per natt). Se. www.ivu.org/atelier
Natten mellan lördagen och söndagen håller näktergalarna en konsert för oss precis utanför det lilla fönstret så muntra är vi redo för nya strapatser på söndagsmorgonen.

Dagens vandring är återigen en rundtur – denna gång på ca 7 km. Vi går upp i byn fram tills vi ser en skylt varpå det står Atalbeitar, som är ännu en liten autentisk by. Vi följer bara stigen upp till denna lilla by och tar en runda på torget där vi kan fylla på våra vattenflaskor vid en brunn. I byns östra utkant ser vi en skylt vid en stig som pekar mot Pórtugos, 2km. Vi följer den stigen, men tar av till höger ett par gånger, för vi ska inte mot Pórtugos, utan till Búsquistar. Det är bara att följa dalen och inte gå uppåt (Pórtugos ligger längre upp). Vid en tidpunkt går stigen genom en slags gård som ligger under ett väldigt klippsprång där det finns en liten bar, så där är man välkommen. Om baren är öppen bör man stötta de lokala företagarna genom att ta sig en förfriskning.

Snart ser vi Búsquistar, men innan vi når fram till byn går vi längst en liten grusväg ned mot höger. Ett par hundra meter ned ser vi på hög-er sida en skylt med röd-vita ränder, den visar att vi kommit fram till stigen som efter trekvart tar oss tillbaka till Ferreirola. Om man kan ge stjärnor till stigar ger jag denna 5 stjärnor för den är verkligen speciell och spännande.
Den sista biten går vi på GR 142 och nu får de vandringslystna tyglas, om de vill tillbaka till kusten, för GR 142 är inget mindre än en vandringsstig anlagd under 2001 på 144 km med 13 etapper genom La Alpujarra, från Lanjarón till Fiñana i Almeríaprovinsen. Här går man tvärs över Sierra Nevadas södra flank och man får uppleva de väldiga kontrasterna som området har att bjuda på, man går genom tre klimatbälten: subtroperna, det tempererade bältet och "tundran" uppe på höjderna. Se mer på:
www.fedamon.com/senderos/grs/gr142.htm
Jag kan knappt vänta tills den dagen då jag ska ut på den vandringen, och genom det är det fastslaget att La Alpujarra ger vandringsupplevelser värda pengarna, så nu finns det inte längre några ursäkter till att sitta hemma i soffan och slappa, La Alpujarra kallar.