Castillo de Castellar

Castillo de Castellar är namnet på en gammal arabisk borg som balanserar på en klippa högt över sjön Embalse de Guadarranque, precis intill naturparken Alcornocales, norr om Ginraltar. Detta är en mycket speciell plats som bär på en intressant historia, inte bara för att det är en mycket gammal borg utan även för att hela staden blev ”ockuperad” av hippies på 1970-talet. Den gamla borgen är nuförtiden ett hotell, så där kan man nu övernatta som en arabisk kalif och ha utsikt över slätterna mot öster och söder, så man kan se om den kristna hären kommer. Vi befinner oss nämligen i det område där alla stadsnamn slutar med ”de la Frontera”, för det var här på gränsen mellan de kristna och de moriska områdena som striderna gått fram och tillbaka under århundraden.

Vi kom vandrandes till Castillo de Castellar från Jimena de la Frontera. Det är en tur på 21 km. Det mesta av turen vandrar man längs med järnvägen mellan Jimena och Stación de Castellar, och den är därmed helt jämn. Det är bara de sista 4-5 km. som stigen leder uppåt, mot Castillo de Castellar som ligger på 260 meters höjd. När man närmar sig toppen ser man en stor borg som reser sig över landskapet. När man här stigen in igenom porten känns det som om man förflyttas till svunna tider och man tänker nästan att det när som helst kommer en riddare för att stoppa en från att komma in. Men nej, nuförtiden är det bara lite trixit att hitta ingången till hotellet, som heter Hotel Castillo de Castellar. Konstigt nog verkar det inte ha varit viktigt att skriva hotellets namn ovanför dörren men efter en liten rundtur på borggården hittar vi in till receptionen. I dag är det hotellkedjan Tugasa som äger hotellet, som har nio dubbelrum och en svit. Se: www.tugasa.com.

Detta hotell är mycket speciellt. Här bor man nämligen inne i den gamla borgen, som är från 1200-talet, i fina rum, som alla har fantastisk utsikt mot antingen Gibraltar, som man kan se när vädret är klart, eller ned över den fina sjön Embalse de Guadarranque.

Men ännu mer speciellt är det faktum att Castillo de Castellar är en av få spanska byar som ligger inne bakom borgens ringmur. Det är klart att det i svunnen tid var attraktivt att ha sin bostad innanför den skyddande stadsmuren varför det växte upp en liten stad med plats för ca 200 människor innanför den intakta stadsmuren. Så där står fortfarande små vita hus och gatorna är smala och krokiga, så det hela osar idyll. Men de ursprungliga familjernas ättlingar är borta, och nu ska vi titta på hur det gick till.

Castillo de Castellar ligger som sagt på en hög klippa med branta klippväggar hela vägen runt. Det gjorde naturligtvis borgen lätt att försvar men desto svårare var det för de drygt 200 invånarna att försörja sig – det fanns helt enkelt för lite jord att odla på. Av den anledningen anlades det, som ett resultat av en jordbruksreform i slutet av 1960-talet, en ny stad nere på slätten, 10 km sydost om borgen. Den nya staden skiljer sig från den gamla. Här finns det nämligen fina moderna hus med bad och toalett, breda gator, gröna parker och offentliga kontor. När de byggdes erbjöds det dessutom till varje hus, så att invånarna kunde försörja sig. De 200 invånarna flyttade från den gamla borgen till detta nya paradis, och de var de glada över. Glada var säkert också alla de hippies, speciellt från Tyskland, som nu flyttade in i de tomma husen uppe vid borgen. Ockupation av tomma fastigheter var ju ”modernt” i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet, så innanför de tjocka murarna blev det en säkert både en utflippad och frisinnad hippiemiljö. Och ja, en del av dessa gamla hippies bor fortfarande kvar. Några har en restaurang, andra en bar och så driver en del även en butik. När man nu själv har vuxit upp under hippietiden är det lätt att identifiera en ex-hippie på håll, lite roligt.

Roligt är det också att promenera runt på de smala, mycket charmerande gatorna. Runtomkring ser man att det går att hyra många av husen. Vid ett tillfälle har ägarna av husen lyckas få ut hippierna och låtit renovera bostäderna. I dag är det Tugasa som sköter uthyrningen, så det är alltså dem man ska kontakta både om man vill övernatta på hotellet eller hyra ett hus.

Till hotellet hör en liten mysig restaurang som ligger på en av de smala gatorna. Här är maten god och stämningen fin, så här kan man äta i lugn och ro. På vägen till restaurangen passerar man en flamencobar på samma gata, den ligger på höger sida och heter Peña al Duende. Denna ska man absolut besöka, dricka en öl och beställa ”una ración de queso de cabra”. Det är en mäktig ost som serveras med rostat bröd och oliver, som smakar så gott att man får lust att kyssa någon. Och när värden sätter på en skiva med Paco de Lucía är inte ett öga torrt. Paco de Lucía spelade här i detta anspråkslösa och enkla rum innan han blev berömd, och det är någonting som värden gärna berättar om. Det är förbjudet att inte gå in och stötta detta härliga lilla företag.

Vandra kan man också göra uppe vid borgen. En fin liten vandring leder ned till sjön förbi den gamla kyrkan La Fuente Vieja och går sedan vidare ned till vattenkanten. Turen börjar ca 500 m från hotellet då man går längs asfaltsvägen mot den färdriktning som man kom körande- En skylt visar vandringen till vänster. En annan fin vandring börjar till höger innan man kommer fram till borgen. Där visar en skylt mot Cueva el Castaño vägen. Denna stig går ganska brant nedåt (kom ihåg stavar) och slutar nere vid en fin grotta. Problemet nu är att man ska tillbaka upp igen, ca 200 höjdmeter. Det ska också nämnas att det finns en romersk stig som går upp till borgen. Den hittar man genom att gå längs den asfalterade vägen man körde upp på, och precis innan den första svängen fortsätter stigen rakt fram. Här kan man prova på att gå på en väl anlagd av romarna, som man inte ska fnysa åt, även om den är lite ojämn. Denna stig heter SL-A-115 och en beskrivning av den kan laddas ned på: http://www.fedamon.com/senderos/prs/archivospdf/cadiz/SL-A%20115_LaCalzadaDehesaBoyal.pdf. I receptionen på hotellet kan man få en liten karta med vandringar.

Om man mot förväntan inte skulle vilja bo uppe i borgen kan man övernatta på en annan historisk plats nere vid foten av klippan. Där ligger nämligen ett gods som heter La Almoraima, som från början har varit ett kloster med stora ländtillgångar. År 1868 erövrade El Duque de Medinaceli (en av Spaniens högsta adelsfamiljer) klostret och gjorde om det till en privat bostad till sig själv och familjen. Det var från Medinaceliernas mars som man exproprierade mark till invånarna uppe från borgen, som nu kom att bo i Castellar de la Frontera, som den nya staden blev kallad.

I dag har det gamla klostret byggt om till ett hotell och man kör förbi det i en stor rondell när man kommer ned från borgen. Utifrån ser det mycket fint ut, och även hotellets hemsida ser mycket tilltalande ut. Se: www.laalmoraimahotel.com