Grazalema kallar

 

Hotellet Molino del Santo har länge stått på vår ”att-göra-lista” för dess rykte sträcker sig långt. Så det är med viss förväntning vi ankommer Benaoján – stationsbyn, kom ihåg det – för det är här hotellet ligger. Hotellet har vunnit en del priser som bland annat ”Best Countryside Hotel in Spain”, ”Most Romantic Hotel in Spain” och under de senaste fem åren har det också vunnit priser hos Trip Advisor.

 

 

Vi blir inte besvikna. Hotellet ligger i en ombyggd kvarn, som under sin aktiva tid malde både mjöl och oliver till olja, men vars produktion slutade på 1950-talet. Det ligger vid en sidoflod till Guardiaro, som är en av Andalusiens vackraste floder. Ett engelskt par köpte kvarnen 1968 och har sedan dess drivit den som är ett lyxhotell med gourmetmat. Kvarnen har renoverats och byggts ut flera gånger, så i dag är allt både mycket vackert, romantiskt och välskött. Den fina trädgården är fylld med vackra blommor och det fina poolområdet är verkligen lockande. För ett dubbelrum med frukost betalar vi 107 euro och det är det verkligen värt. Se mer på: www.molinodelsanto.com.

 

En kort stund efter att vi anländer hotellet ger vi oss ut på en vandring och egentligen är tanken att vi bara ska vandra 2 km upp till berömda Cueva del Gato, men när vi kommer ned på stigen, som går längs med Guardiaro och järnvägen, och ska svänga vänster ser vi en skylt som visar mot Jimera de Líbar 7,8 km till höger. Denna stig är en del av Gran Senda de Málaga, som jag skrivit om tidigare och som vi inte kan hålla oss ifrån. Så vi svänger höger och börjar gå denna stig. Det är inget konstigt med det men vattnet vi har med oss är bara beräknat för 4-5 km och inte för 15-16 km, som vi tillslut kommer att sluta med, om vi skulle gå hela vägen till Jimera och tillbaka. Men, det tänker vi inte mer på och promenerar vidare i värmen. Stigen går ca 100 m över floden på den östra sidan och längs med floden löper en av Spaniens vackraste tågsträckor – järnvägen från Ronda till Algeciras. Den har jag också skrivit om tidigare. Men nu promenerar vi alltså i detta vackra landskap, som trots järnvägen är helt ostört, för det går bara sex tåg per dygn – tre söderut och tre norrut. Stigen går upp och ned och är riktigt fin – en femstjärnig stig! Vår tanke är att vi SKA nå fram till stationen Jimera de Líbar men efter 8 km ser vi den fortfarande inte och vattnet vi hade med oss har tagit slut, så vi får bege oss ned till stationsbyn för att skaffa mer vatten. Efter 8,5 km når vi stationsbyn, som är ganska lite. Vi frågar första personen vi möter om det finns en butik… ja, den öppnar kl. 18. Nu är kl. 16.30 och vi har 8,5 km tillbaka till hotellet. Förhoppningsfullt frågar vi om det kanske kommer ett tåg snart, för det har tagit oss tre timmar att gå de 8,5 km och tiden börjar bli knapp innan det blir mörkt. Mannen vi talar med kan tågtiderna utantill och kan meddela att det går ett tåg mot Ronda om 15 minuter. Jippi, jublar vi. Och helt rätt, kl. 16.45 kör tåget in på perrongen och efter mindre än 15 minuter är vi tillbaka i Benaoján. Efter detta äventyr rekommenderar vi verkligen att man anpassar denna vackra vandring så att man når fram till Jimera i tid för att ta tåget tillbaka. Kom ihåg pengar till tåget, vi betalade 4,90 euro för två biljetter.

 

Tillbaka på hotellet går vi direkt ned till baren för att släcka törsten och efter en kort stunds vila njuter vi en härlig måltid i restaurangen, som till och med erbjuder en vegetarisk meny. Ja, de moderna tiderna har nått hela vägen ut på landet i Spanien.

 

Nästa dag är det La Cueva del Gato som gäller. Denna grotta är berömd för dess jätteöppning in till grottkomplexet som kallas Sistema Hundidero-Gato. Detta system är en lång grotta som mäter 4,5 km från söder (Cueva del Gato) till en annan öppning ca 3 km norr om Montejaque. Detta är inte en utflykt man bara kan ge sig ut på utan förberedelse. Man måste ha ett speciellt tillstånd och vara medlem av en grottforskargrupp (Federación Andaluza Espeleología).

 

 

Man kan klättra upp till grottans ingång och titta in. Ohhh… jag kan föreställa mig… det är kolsvart där inne, och man måste klättra och klättra över stora stenbumlingar. Men grottöppningen imponerar och även om det är mitt på dagen när vi är här flyger massa fladdermöss ut och in i grottan hela tiden.

 

Efter att ha beundrat grottan vill vi gärna hitta en väg som kan ta oss upp till byn Benaoján, som ligger lite högre upp i landskapet i motsatt riktning mot stationsbyn, som ligger nere vid floden. Men vi kan inte hitta någon vandringsled på Wikiloc, så det kanske inte finns någon. Men plötsligt ser vi en stig uppe till vänster, när man står med ryggen mot grottan, och den ska vi prova. Den ser ut att sluta vid ett staket vid järnvägen, men så ser vi också en lite mindre synlig stig som leder vidare. Denna tar vi och även om vi vet att det klokaste är att vända om, så fortsätter vi. Man får väl blodad tand. Högt upp ser vi några pelare och lite optimistiska tänker vi att det väl bör finnas en stig där uppe. Så vi fortsätter upp för en backe som är så brant att jag blir rädd att vi ska förlora fotfästet. Det är vilt, och det tycker vi om så mycket att våra barn inte skulle klara av att se oss där i skränten i vår ålder. De skulle skälla ut oss! Men det finns ingenting annat att göra än att fortsätta, för det är för brant för att gå nedför. Plötsligt jublar Erik, han har nått fram till en fin stig. Hurra! Och den är belagd och allt. Det visar sig at den också utgör en del av Gran Senda, så vi räddas på mållinjen andra dagen i rad. Nu är det bara en liten sak kvar och det är att hitta ned till pueblon Benaoján genom att gå ned till vänster, och så kommer vi ned till byn där vi promenerar runt och beundrar den. På vägen ned mot stationsbyn hittar vi en stig på höger sida som vi tar. Den går precis ned till hotellet, där vår bil fortfarande står parkerad. Det har varit en härlig vandring.

 

 

Och nu beger vi oss iväg för att se ingången till La Cueva de la Pileta, som vi besökte för 25 år sedan, och som ligger precis i närheten. Man behöver klättra lite för att komma upp till grottan men väl där uppe kan vi se att ingenting förändrats sedan sist vi var här. Man måste fortfarande ringa till mannen som äger grottan för att få lov att komma in, det har fortfarande inte installerats lampor inne i grottan och grottans öppettider avgörs fortfarande av när ägaren behagar att öppna den. Vi talar med flera amerikaner som rest långväga för att se alla de berömda grottmålningarna i grottan och de har lite svårt att förstå sig på öppettiderna. Ja, vad kan man säga… detta är Spanien och denna berömda nationalklenod är fortfarande privatägd. Lite underligt och komiskt är det. Jag minns besöket i grottan som mycket speciellt, väldigt rysligt och mörkt. Huuu, inte en gång till, tänker jag. Men jag är i alla fall glad att jag varit där inne en gång.

 

Kvar finns så bara att säga att El Molino del Santo håller stängt från november till mars.

 

Av Else Byskov