Familjen Navarro

Text: Tina Julsgaard

Familjen Navarro
Denna gång har En Sueco varit på besök hos familjen Navarro. Det är en typisk spansk familj som socioekonomiskt befinner sig på den övre halvan på skalan över den spanska medelklassen. Det är en mångfaldig familj med fyra barn, som sätter stort värde på att vara tillsammans. De finns alltid där för varandra, i både glädje och i sorg. Vare sig det är fest, eller någon behöver en axel att gråta ut vid, deltar hela familjen.

Familjen Navarro bor i ett stort, vitt hus med trädgård och pool. Det är en söndag eftermiddag i mars och vårsolen värmer ner över den rofyllda villan. Jag möts av ett plaskande ljud från poolen då jag går in genom trädgårdsgrinden. Celia, 26 år, stiger ut ur vattnet och kommer och möter mig. Hon presenterar mig för sina två systrar, María, 25, och Elena, 16 – som vinkar från poolkanten – och för sin bror Jesús, 28, och hans fru Pilar, som sitter och dricker kaffe under parasollet. Fadern, Juan José, 54, pysslar om de vackra blommorna och växterna i andra änden av trädgården. Han presenterar sig som husets trädgårdsmästare och tillägger att han varvar ner när han får dra sig tillbaka och gå i sina egna tankar, medan han ger trädgården liv. Vi sätter oss på den stora terrassen, som skyddas av de fylliga vinrankorna, där modern, Celia, 51, sitter i skuggan och läser.

Medie- och kommunikationsvetenskap i Haag i Holland
Det är bara Elena, 16 år, som fortfarande bor hemma. Jesús har inte bott hemma sedan han var 21 och María och Celis flyttade hemifrån då de var 22. Det är förhållandevis tidigt för spanjorerna, som har en tendens att bo kvar hemma med föräldrarna tills de fyllt 30. Men i denna familj är det tradition att de unga tillbringar det sista studieåret utomlands. ”När de väl har varit ute och lärt sig att klara sig själva, är det svårt att komma tillbaka till familjens bo”, säger fadern. Familjens äldste, Jesús, var den förste att vistas utomlands. Han avslutade sina ekonomistudier i London. Celia läste det sista året av juridikstudierna i Aten, och María avslutade sina studier i medie- och kommunikationsvetenskap i Haag i Holland. Tanken är att även Elena, som går sista året på gymnasiet, ska åka iväg, när det blir dags.

Just nu bor Celia dock hemma hos föräldrarna med sin man, tills de bestämt var de ska bosätta sig. De har ännu inte beslutat om de blir kvar i Málaga, flyttar till Madrid eller åker utomlands. Fadern menar att de har bättre möjligheter för att göra karriär om de flyttar utomlands, så trots de starka familjebanden samt att de älskar att vara tillsammans, finns full förståelse och plats för den personliga utvecklingen. ”Vi har alltid betraktat det som en viktig del i våra barns uppfostran, att de får bra språkkunskaper och kännedom om andra kulturer”, säger fadern, medan modern nickar instämmande. Och denna uppbackning har även fått till följd att två av deras svärsöner är av utländsk härkomst. Av den anledningen är det nu föräldrarna som lär sig engelska för att kunna tala med döttrarnas svärföräldrar. Fadern får privatundervisning två gånger i veckan, medan modern går på kvällskurs.

"Jag njuter verkligen av att laga mat, om jag får sällskap i köket"
Det är klart, att man behöver en stabil ekonomi för att kunna skicka fyra barn utomlands och familjen Navarro befinner sig på den övre delen av skalan över den spanska medelklassen. Fadern är anställd inom ledningen av Unicaja och modern arbetar som folkskollärare. I deras generation är det inte så vanligt att modern arbetar utanför hemmet, men Celia var ledig från jobbet under fem år, då barnen kom och därefter anställde de en kvinna som fick ansvar för städning och matlagningen. Och hemhjälp har de fortfarande. ”Det är nödvändigt för att få vardagen att fungera, när man har fyra barn och fast jobb”, förklarar Celia. Hushållsarbete är inte hennes favoritsysselsättning så det är oftast Juan José som lagar mat på helgerna. ”Vår far lagar en fantastisk paella”, säger María glatt. ”Ja, jag njuter verkligen av att laga mat, om jag får sällskap i köket, och under en trevlig stund kan diskutera världssituationen och dricka ett par glas rödvin”, fortsätter fadern. Och det finns det tillfälle till under lördagen, då kusiner, farbröder, tanter och far- och morföräldrar ofta kommer på besök”. I vår familj finns det tradition för stora familjesammankomster. Vi träffas i regel hos oss, för vi har ett stort hus med mycket plats utomhus”, berättar Juan José och pekar på det långa träbordet som köptes speciellt med tanke på familjemiddagarna, där det lätt kan bli upp till 20 personer. ”Och tar man bort bordet, är terrassen plötsligt förvandlad till ett dansgolv”. Familjen älskar att sjunga, dansa och att spela på något instrument. Man dansar speciellt sevillanas och flamenco och spelar akustisk gitarr. All form av folklore är populär hos familjen Navarro, som varje år entusiastiskt deltar i ferian i Málaga, iklädda de traditionella dräkterna. ”Vi är mycket spanska”, understryker fadern, ”vi sätter stort värde på vår kultur med alla dess glada fester, musik, mat och traditioner”. Även påskveckan, Semana Santa, är en viktig begivenhet varje år. De har köpt deras fasta platser på Málagas huvudgata, Calle Larios, för att se de många religiösa processionerna på nära håll. Jesús är dessutom tronbärare i den församling som familjen tillhör och flickorna brukar gå bland de hattklädda deltagarna, som går främst i processionen med levande ljus. Men det är inte bara för att hålla fast vid traditionen som familjen ivrigt deltar i Semana Santa. Det är också av religiösa orsaker. För Jesús är det en botgöring att gå med i processionen, för det är mycket lidande förknippat med att vara med och bära den ett ton tunga tronen, tolv timmar i sträck. Religion spelar en viktig roll i deras liv. De går i kyrkan varje söndag förmiddag och deltar i församlingens arrangemang. ”Men vi är liberala katoliker”, understryker fadern.

Hörde Beatles som ung
Barnens uppfostran har därför också varit liberal, i varje fall ur spanska ögon sett. De har haft fria tyglar, inom rimliga gränser, som fadern säger. Den enda punkten där barnen varit missnöjda har varit i samband med klockslaget de fått vara ute till när de gått ut på kvällen. Elena, som nu är den enda som ska rätta sig efter föräldrarnas riktlinjer, är synbart trött på att hon ska vara hemma kl. 01.00. ”Det är först då, som allt kommer igång”, säger hon bittert. Och om hon är inne i centrum en fredag eller lördag kväll med vännerna, kommer föräldrarna och hämtar henne, vilket till synes också irriterar henne.
”Det är bara för att skydda dem, som vi valt att vara stränga angående vara-ute-tiden. Vi har talat mycket om detta hemma, varför jag vet att barnen förstår vår inställning. Lyckligtvis har vi aldrig sett sura miner eller uppror för något de inte är riktigt överens om. Det, tror jag, bottnar i att vi talar öppet om allt här i huset och lyssnar och accepterar varandras åsikter”. 
Det är också det intrycket man får av familjen som utomstående. De verkar harmoniska var för sig och som familj. De delar samma värderingar, värdesätter samma saker och det verkar inte på något sätt finnas någon generationsklyfta mellan föräldrar och barn. 
Som fadern anmärker, har det nog att göra med de senaste 20 årens modernisering av det spanska samhället, som hans föräldra- generation inte kunnat hänga med i. Han förklarar att hans föräldrar redan var äldre människor med ett orubbligt värderingsmönster, då Spanien blev ett demokratiskt land. ”Så när jag hörde Beatles som ung, förstod inte mina föräldrar min smak. Men då min hustru och jag kom hem med reggaemusik från en semester på Jamaica, var våra barn lika förtjusta som vi. Där ser man skillnaden”.

Men några av de mer gammaldags värderingarna håller föräldrarna fortfarande fast vid. Fästmö/fästman får inte sova över i deras hem och har det någon gång varit nödvändigt, t.ex. med besök från utlandet, har han alltid fått gästrummet. 
Fadern ser också gärna att flickornas pojkvänner talar några ord med honom för att tala om att han går ut med dottern. Och blir det tal om giftermål, förväntar han sig att bli tillfrågad först. 
Föräldrarna är helt klara över att det i andra kulturers ögon ses en smula gammaldags men, som de förklarar, är det mycket vanligt här i Spanien, speciellt i Andalusien. Och eftersom de är en del av denna kultur, där det är normalt att ogifta par inte sover i samma sovrum hemma hos föräldrarna, är det även så hemma hos dom. ”Kanske ändrar det sig i kommande generationer, men i min generation är det den vanliga uppfattningen”, understryker Juan José. Jesús fru kommenterar att hon delar denna uppfattning och att hon kommer att hålla sig till den när det gäller hennes egna barn.

Äldre i familjen
Och vad gäller synsättet på de äldre i familjen, är mentaliteten traditionell. Det är självklart barnen som träder in, då mor- eller farföräldrarna inte längre kan klara sig själva”, säger fadern. ”Min egen mor på 92 år – som bor bredvid min syster – är så frisk att hon klarar sig själv, men de äter tillsammans varje dag och min syster handlar och hjälper henne i hemmet”. ”Min far, som är 88, klarar sig också bra, och eftersom han gift om sig med en yngre kvinna efter min mors död, är han inte i behov av hjälp”, förklarar modern. ”Men vi förväntar oss att våra barn kommer att återgälda allt vi gett dom i livet, då vi en dag blir så gamla att vi inte kan klara oss själva”, understryker föräldrarna medan de tittar med en frågande blick på sina barn. Det verkar som om de inte har något att oroa sig för och det är inget som kommer att ändra på det.

Och det är heller ingen som kan ersätta familjen när det blir dags för att talas vid i förtroende. De är varandras bästa vänner. ”Min mor sa alltid att din egen syster är din bästa väninna och det tycker jag är riktigt. Vänner mister man, men familjen kommer alltid att vara där, var du än är”, slår modern fast. Och det är också fallet med hennes egna två döttrar, Celia och María. 
Det är bara ett år mellan dem så de har ett mycket nära förhållande. ”De är som tvillingar, de gör allting tillsammans”, beskriver modern. Därför är det lite tufft för dem nu när María bor i Sevilla, där hon hittat ett intressant jobb som webdesigner för en Internetportal. ”Som tur är ligger Sevilla bara två timmars bilväg från Málaga så jag kör hem till mina föräldrar efter jobbet på fredag kl. 15.00 och kör tillbaka till Sevilla igen, tidigt måndag morgon”, förklarar María. 
På så sätt känner hon inte att hon är så långt borta. Men hon skulle bli väldigt ledsen om Celia bosatte sig utomlands.

Celia, Elena, och María, 25