Cordóba

Text: Anna Karin Billquist

Vi befinner oss nu i staden som var Al Andalus huvudstad under arabväldets glansdagar. Den erövrades av araberna år 711 och fem år senare utsågs en emir, som visserligen lydde under Damaskus, men som härskade så gott som självständigt i regionen. Staden växte, den stora moskén började byggas och Córdoba blev ett blomstrande kulturellt, religiöst och ekonomiskt centrum

Dess verkliga storhetstid började på 900-talet när Abderraman III förklarade sig oberoende av Damaskus och blev självutnämnd kalif. Córdoba blev den största staden i Europa, med en miljon invånare, 300.000 bostäder, 80.000 affärer, 1.600 moskéer och hundratals allmänna badhus. Abderramans son Alhakem II lyckades skapa ett bibliotek med 400.000 volymer, vid den tiden det största i världen.

En resa i tiden till det arabiska Córdoba kan börja i moskén – La Mezquita – som ligger i centrum, precis vid floden. Den började byggas redan på 700-talet och fick sin slutliga utformning tvåhundra år senare. Man promenerar först genom en stor patio med apelsinträd och en stor dricksvattenbassäng. När man passerar genom ingången känns det som att komma in i en annan värld. Det är skumt och svalt, men man drar verkligen efter andan vid synen av den ändlösa “skogen” av glänsande marmorpelare och ståtliga valv i effektfulla färgkombinationer.

Moskén är enorm, totalt 24.000 kvadratmeter, där man andaktsfullt kan vandra runt. Den finast utsmyckade delen är El Mihrab, där koranen förvarades, och som är täckt av mosaik och dekorerad med verser ur koranen i rent guld. Efter besöket i moskén kan man gå över bron till ett gammalt fängelsetorn som heter La Torre de Calahorra. Inuti finns ett litet, men mycket sevärt museum, där man kan lära sig mer om arabernas alla sinnrika uppfinningar inom teknik, jordbruk, bevattning, ingenjörskonst och arkitektur. Museet är interaktivt, så det är riktigt roligt att gå omkring bland de olika montrarna. Här kan man också titta på en miniatyr av moskén, så som den såg ut och användes på 900-talet, samt en utställning om de tre kulturerna som levde sida vid sida i det medeltida Córdoba: den kristna, den arabiska och den judiska.

Vid sidan av moskén ligger El Alcázar de Los Reyes Cristianos, en militär byggnad i gotisk stil, där Ferdinand och Isabella bodde under några år. Man kan gå upp i tornen eller besöka de vackra trädgårdarna och salarna med mosaik från romartiden, som hittades vid en utgrävning i stadens centrum.

Trots att byggnaderna från arabtiden är så väl bevarade, får man inte glömma att staden var viktig även under romartiden. I romarnas Corduba föddes filosofen Seneca, vars statyer pryder många platser i staden. Precis som i många andra städer kan man vid Córdobas flod beundra en romersk bro, vars valv är lika stadiga som när de byggdes för två tusen år sedan, även om den delvis har blivit ombyggd under tidens lopp. Vid rådhuset (El Ayuntamiento) kan man se ett vackert tempel med sex pelare i korintisk stil, som byggdes runt 70-talet e. Kr, men som nu är restaurerat. Många av originalutsmyckningarna finns att beskåda på det arkeologiska museet. Sedan är det dags att förvilla sig in bland gränderna i det gamla judiska kvarteret – La Judería. Vackra hus och smala gator, som tyvärr är fulla av shoppande turister året om, men som ändå inte får missas. Córdobas äldre hus är kända för sina välskötta patios, små innergårdar i mitten av husen. Det är tradition att ha pations väggar fyllda av små blomkrukor, som vattnas med speciella vattenkannor på flera meter långa stänger. Det är stor konkurrens om vem som har den vackraste gården, särskilt under festligheten Las Cruces de Mayo, när de smyckas med kors av blommor, broderade dukar och vackra sjalar. Man kan också passa på att titta in i den gamla synagogan, som har ett oansenligt yttre men är mycket vacker inuti. Min favoritrestaurang i kvarteret heter Pepe de La Judería. En riktigt gedigen restaurang med ett mycket kreativt kök, där traditionella andalusiska rätter får en personlig prägel. Atmosfären bidrar också till att höja aptiten. Väggarna är täckta av keramik och prydnadstallrikar, och har man tur kan man få en liten tallrik med sig hem.

För den shoppingsugne finns ett stort antal små butiker. Córdoba är framför allt silversmedernas stad, och utbudet av smycken och hantverk i både silver och guld är stort. Särskilt känd är filigrankonsten, där tunna silvertrådar svetsats samman till olika figurer. Andra typiska produkter är hantverk i läder, keramik och Fino de Montilla, ett torrt, vitt vin.
När vi lämnar staden för att köra västerut, blir det första obligatoriska stoppet redan efter åtta km – det ståtliga palatset Medina Azahara, som byggdes av Abderraman till favorithustruns ära. Det ligger vackert beläget på en höjd och lär ha varit som ett slott ur Tusen och en natt, byggt i marmor, elfenben och ebenholts och dekorerat med ädelstenar. Det var kalifens privata bostad, men 12.000 personer kunde övernatta där. Bara 70 år efter dess invigning blev palatset erövrat och raserat av berberna, och sten för sten i de magnifika byggnaderna plockades ut för att användas som byggnadsmaterial. Idag finns bara ruiner kvar, men det är en speciell känsla att vandra runt bland dem och låta fantasin flyga.

Ytterligare en liten bit västerut ligger den lilla byn Almodóvar de Río, känd för att ha en av de vackraste borgarna i Spanien. Den ligger mycket ståtligt på en otroligt brant kulle, men det kan vara värt att köra upp för att besöka borgen och se på utsikten över den vidsträckta slätten och staden längre bort.
Córdoba med omnejd har ett ganska extremt klimat. Det kan snöa på vintern och somrarna är olidligt varma. Bästa tiden för ett besök är vår och höst. Nästa etapp fortsätter västerut mot Sevilla.