Om att Bilda familj

Denna månad berör vi olika samlevnadsformer och ser på vilka lagliga rättig- och skyldigheter de har i Spanien. Många människor ställs minst en gång i livet inför valet om att leva ihop med en annan person. Traditionellt sett har den enda samlevnadsformen i Spanien varit äktenskap men som i resten av västvärlden väljer fler och fler idag andra former för samlevnad. 

Den spanska äktenskapslagstiftningen avviker inte nämnvärt från den svenska, men det finns ändå några betydande skillnader.

Äktenskap?
Spansk lagstiftning erkänner både äktenskap ingångna i religiösa akter samt vid borgerliga ceremonier, så länge bägge parter är över 18 år. Efter att ha ingått äktenskap får man utställt en s.k. ”Libro de Familia”, som är ett offentligt bevis på att man är gift. När man ingår äktenskap i religiösa sammanhang, ska paret vända sig till de spanska myndigheterna för att få ett vigselbevis. Borgerliga äktenskap kan utföras av domare, utvalda borgmästare samt av en del utstationerade diplomater. Kravet för att kunna ingå äktenskap är att man visar legitimation samt födelseattest och ett bevis på att man är ogift. Ingår man äktenskap med en person med utländskt medborgarskap skall personen ha giltigt uppehållstillstånd i Spanien innan äktenskapet ingås. 

Önskar man att gifta sig katolskt, ska båda vara döpta för att vigseln ska kunna genomföras. Dessa papper, om de inte finns på spanska, skall översättas av en auktoriserad översättare före giftermålet.

Äktenskapsförord
Om man hos notarien inte lämnat in ett äktenskapsförord, anses ägodelar paret inskaffat efter giftermålet, som gemensamma. Som personlig ägodel, utan krav på skriftlig specificering, räknas ägodel som den ene parten ägde före giftermålet. Dit räknas även personliga gåvor eller arv som mottagits under äktenskapet. 
Därutöver räknas tillhörigheter som ingår i makens/makans nödvändiga utrustning för att kunna utföra sitt arbete samt ersättning som personlig ägodel.

Ägodelar som köpts gemensamt före äktenskapet anses som gemensam. Bägge parter är ömsesidigt ansvariga för att bidra till underhållet av familjen och dess tillhörigheter. I det fall där den ena parten väljer att ansvara för hushållet och familjen, likställs detta arbete med den andra partens arbete, oavsett vem av parterna som tjänar mest. Bådas bidrag, både ekonomiskt och praktiskt, likställs och är gemensam för äktaparet. 

Äktenskapets utgifter är också bådas ansvar och man är ömsesidigt ansvarig för de gemensamma utgifter som kan uppstå, om inte annat skrivits in i äktenskapsförordet. Paret kan själv välja om de ska beskattas gemensamt eller var för sig.

2005 registrerade man 208.146 nyingångna äktenskap i Spanien, en minskning med 8.009 i förhållande till året innan. I 29.604 av fallen var minst en av makarna icke-spanjor. Av dessa var 46% mellan en spansk man och en utländsk kvinna, 30% mellan en spansk kvinna och en utländsk man, medan bägge parter var av utländsk härkomst i 24% av fallen. Genomsnittsåldern vid giftermålet var 29 år för män och 28 år för kvinnor. Trots en ökning av antal skilsmässor i Spanien har man bara sett en liten ökning av äktenskap mellan personer som tidigare varit gifta.

Eller samboförhållande?
Enligt det spanska INE (motsv. svenska Statistiska Centralbyrån), bor 2% av spanska familjer tillsammans utan att vara gifta. I praktiken betyder det att en halv miljon spanjorer valt en levnadsform som bryter mot det traditionella mönstret att gifta sig innan man flyttar ihop. Och antal par som väljer denna livsform ökar såväl i Spanien som i övriga västvärlden.

De spanska myndigheterna har under de senaste åren gjort vissa ändringar för att sammanboende par också ska skyddas av lagen. Det finns över 100 offentliga kontor i Spanien där man kan registreras som sammanboende. För att kunna registreras som sammanboende är det enligt spansk lagstiftning ett krav att man har bott tillsammans under en viss period, där längden av denna period dock inte är specificerad. I praktiken upprätthålls detta endast om paret varit registrerat på samma adress under mer än två år eller om paret har gemensamma barn. Dessutom krävs det att bägge parter har gemensamma planer för att även i fortsättningen bo tillsammans. Genom att låta sig registreras försäkrar man sig om samma rättigheter som gifta par har, vad gäller förvärvande av och rättigheten till tillhörigheter, även efter att förhållandet tagit slut. Man behöver inte registrera sig om man har gemensamma barn. 

Vill man registrera sitt förhållande ska paret kunna bevisa att de är myndiga och att de rättsligt är berättigade till ett förhållande som sammanboende. Precis som vid äktenskap är denna form av kontrakt icke giltigt mellan nära släktingar.

En upphävning av det registrerade parförhållandet kan ske om den ena parten avlider, eller om den ena eller bägge parter önskar bryta förhållandet. Vid eventuella tvister kan ärendet, precis som vid äktenskap, behandlas i rätten. Parterna ska då lägga fram bevis på att de bott tillsamman samt haft en gemensam ekonomi. Precis som vid ett äktenskap definierar man vad som är gemensamma och enskilda ägodelar. 

Det är inte nödvändigt att registrera sig som ett sammanboende par för att försäkra sig om sina rättigheter. Man kan även registrera gemensamma ägodelar eller t.ex. registrera sig som ömsesidiga arvingar hos en notarie. Detta anses som ett privat kontrakt. Ett parförhållande, oavsett om det är registrerat eller inte, ger inte rätt till uppehållstillstånd för de personer som kommer från ett land, varifrån de spanska myndigheterna kräver visum för att personen permanent ska kunna bosätta sig i Spanien. 

Barn?
Under 2005 föddes 466.371 barn i Spanien, en ökning med 11.780 jämfört med året innan. För de spanska myndigheterna är detta ett positivt tal, eftersom Spanien de senaste åren varit bland de länder i världen med lägst födslotal. Födslotalet ligger nu på 10,8 barn per 1.000 invånare och i genomsnitt föder varje kvinna 1,4 barn. Ökningen av födslotalet beror delvis på antal utländska föräldrar som emigrerat till Spanien.

Under 2005 var 70.259 av de nyfödda barnen, barn till invandrare, en ökning med 24% i förhållande till året innan. Spanska kvinnor är bland de äldsta förstföderskorna i Europa med en genomsnittsålder på 32 år. Samtidigt har antalet aborter kraftigt ökat. 2005 gjordes mer än 70.000 aborter i Spanien, en ökning med 37% sedan 1996. Av dessa var över 40% av kvinnorna yngre än 24 år och drygt 60% av dessa var ogifta. Paradoxalt nog är abort fortfarande olagligt i Spanien. 

Men i verkligheten upprätthålls lagen inte. Inom gällande spansk lagstiftning har man rätt till att göra abort om graviditeten är följden av en våldtäkt, om det föreligger allvarlig fara för kvinnans fysiska eller psykiska hälsa eller om fostret visar tecken på missbildningar eller andra defekter.  Man kan därför säga att det är en tolkningsfråga, för under de 17 år som denna lag har existerat, har man gjort avkall på att strikt efterfölja denna lag. Det bör dock tilläggas att de aborter som inte uppfyller de krav som lagen ställer, alltid blivit gjorda på privata kliniker. 

Myndigheterna går inte in och värderar den gravidas anledning till att graviditeten avbryts. Det betyder att det i praktiken är fri abort i Spanien, medan det i teorin (enligt gällande lag) inte är lagligt.

Nämnda praxis har införts utan en offentlig debatt vilket lett till att man också undgått kritik från abortmotståndare. Det kan ytterligare nämnas att antal barn, födda utanför äktenskapet, markant ökat. 1991 var antal barn, som föddes utanför äktenskapet 10,7%, medan motsvarande siffra år 2005 låg på omkring 26%. Förklaringen är en fortsatt ökning av antalet samman-boende par samt att man registrerat en stor ökning av ensamstående kvinnor som väljer att få barn ensamma.

Adoption
I Spanien ställs olika krav vid adoption av barn. T.o.m. sambor kan ansöka om adoption, men för att kunna lämna in ansökan ska man juridiskt vara berättigad därtill, vara över 25 år gammal och minst 14 år äldre än barnet. Man kan endast adoptera minderåriga och barn om de biologiska föräldrarna fråntagits vårdnaden eller om de givit sitt samtycke till adoption, tidigast 30 dagar efter födseln. Om barnet blivit övergivit och de biologiska föräldrarna är okända kan barnet adopteras efter 30 dagar, men i de flesta fall tar det generellt längre tid att adoptera ett barn som övergivits. All form av adoption innebär en juridisk process.

Handläggningstiden beror på barnets bakgrund och anknytning till adoptivföräldrarna. Under 2005 gjordes omkring 5.713 adoptioner i Spanien, varav över 80% gällde barn från andra länder, i huvudsak från Sydamerika och Kina. Adoption av utländska barn kostar adoptivföräldrarna mellan 11.000 och 19.000 euro. Det kan ta upp till nio år att adoptera ett spanskt barn, varför många väljer att adoptera ett utländskt barn. 

Ensamstående personer kan adoptera barn i Spanien.

Ändring av äktenskapslagarna
PSOE-regeringen ändrade den 30 juni 2005 äktenskapslagarna så att homosexuella nu kan ingå äktenskap på samma villkor som heterosexuella. Spanien blev det fjärde landet i världen som gav homosexuella denna rättighet. Endast i Holland, Belgien och Kanada kan homosexuella ingå äktenskap. Spanien tog samtidigt steget fullt ut och gav de homosexuella samma rättigheter som heterosexuella äktapar har. Adoption är därför en naturlig rättighet som även de homosexuella i framtiden kan utnyttja, om de är gifta. Lagen mottogs med ett ramaskri från det konservativa Spanien, speciellt från den katolska kyrkan.

Under 2006 vigdes 43 par i Svenska Kyrkan, Fuengirola. Vigselrätten, som endast gäller om bägge är svenska medborgare, ges av de spanska myndigheterna i Spanien och erkänner alltså dessa vigslar, om juridiskt giltiga. Är bara den ene svensk, kan de viga sig borgerligt först, för att sedan ha en religiös ceremoni, en så kallad ”kyrklig välsignelse över borgerligt ingånget äktenskap”.

Ändring av skilsmässolagarna
Också den spanska skilsmässolagen har blivit ändrad under den sittande PSOE-regeringen. Nu behöver spanska äkta par, som inte kan stå ut med varandra, inte längre separera innan de blir skilda. Det betyder att skilsmässoprocessen går snabbare och blir mindre byråkratisk. Tidigare skulle man ha varit gift ett år innan man kunde ansöka om separation. Därefter skulle det gå ännu ett år innan man kunde ansöka om skilsmässa. Nu är kravet endast tre månaders giftermål, för att man ska kunna lämna in papperen om skilsmässa. 

Dessutom behöver man inte längre ha en konkret anledning till skilsmässan. Likväl har den nya skilsmässolagen medfört möjligheten att dela på vårdnaden av gemensamma barn.