Redaktören

Välkomna till ett nytt nummer av EN SUECO

Jag älskar att flyga. Jag skulle kunna bo ombord på ett flygplan. Bara att köra förbi flygplatsen på väg till Málaga ger mig fjärilar i magen. Varför blev jag egentligen inte flygkapten? Eller rik nog att äga mitt eget flygplan?
Min flygentusiasm startade i tidig ålder. Idag har varje baby med självaktning redan flugit halva jorden runt med sina kosmopolitiska föräldrar, men vid mina fyra år var det inte många av mina kamrater som kunde skryta med att ha flugit från ena änden av landet till den andra. Det var otroligt spännande! Med anledning av denna begivenhet hade min kära mor sytt en komplett SAS-flygvärdinne-­­­uniform till mig. 

En lårkort, ljusblå dräkt med hatt, emblem och handskar. Iklädd uniformen och med stort självförtroende åkte jag i min fars Volvo 544 till flygplatsen. Ju närmare vi kom, desto mer nedslagen blev jag och när vi äntligen körde in på området var jag helt stum av skräck. 
Borta var den tuffa flygvärdinnan i lårkort dräkt. Eftersom jag inte kunde föreställa mig att Gud fanns på flygplatsen denna sommarkväll, bad jag istället till en padda som hoppade runt i gräset, men den var helt likgiltig. 

Jag tittade förhoppningsfullt på en militärbuss som stod på parkeringsplatsen. Kunde vi inte bara ta den? Men jag sade inget. Att gnälla var trots allt opassande för en flygvärdinna i lårkort dräkt. Så jag tog mig samman och släppte min mors hand för att inte se ynklig ut när jag skulle uppför trappan till flyget. Det stora ögonblicket blev dock överskuggat av det faktum att det skinande vita passagerarflyget var utbytt mot ett militärt trupptransportflyg med trägolv. Var det ett missförstånd? Resten av besättningen, som var iklädd flygvapnets uniformer och inte i snygga ljusblå kläder, ändrade inte en min då jag gick uppför trappan (efteråt skrattade de nog ihjäl sig), så jag gjorde det inte heller och lät mig spännas fast på bänken längs flygets sida. Min mor, som liknade en fotomodell à la 60-tal med tuperat hår, lårkort kjol och svart eyeliner, var en aning blek, men lät sig lugnas en aning då medpassageraren tog fram sin stickning. Min far däremot var ganska lugn, han var ju flygmekaniker, och det var faktiskt hans fel att mitt första flygäventyr inte blev så häftigt som väntat. Då vi varit i luften under en, som jag tyckte det, mycket lång stund, och till slut landade, hade jag dock förälskat mig i att flyga. 

Jag längtade redan efter återresan då vi skulle ta ett ”riktigt” flyg. Sedan dess är jag en passionerad flygare, så ofta och så långt det bara går. Jag njuter av att sitta däruppe i den blå himlen bland molnen. 

Man tänker så bra där, och kanske för att det, bokstavligt talat, är så högt i tak…