I Don Quijotes fotspår

Av: Angel M. Almagro

Det hjälper att ha läst Cervantes, kanske den spanska litteraturens mest berömda verk, på förhand, men det är inget krav för att uppleva landskapet och miljön som Don Quijote vandrade genom för 400 år sedan. 

Naturligtvis har mycket förändrats men förbluffande nog kan man hitta många byar och naturområden där tiden stått så gott som stilla. Och det finns mer att uppleva här än bara historien om väderkvarnarna och landskapet är mer än bara slätter, även om också den är rätt speciell.

Vitmålade väderkvarnar
Den officiella Don Quijote-vägen är koncentrerad i den nordvästliga delen av La Mancha, även om han vandrade över hela slätten – ända fram till Barcelona. Vägen börjar i Consuegra, väster om huvudtrafikleden mellan Madrid och det sydliga Spanien. Härifrån går den söderut till Puerto Lápice. I Consuegra står de restaurerade väderkvarnarna längs en bergskam över staden, byggda i sten och vitmålade. Dessvärre har Consuegra inte så mycket att bjuda på, men Puerto Lápice har en vacker corral, en gammal bondgård. Den stora gårdsplanen är inredd med en tinajas-bar med enorma förvaringskärl, som är mycket typiska i detta vindistrikt.

”I en liten by i La Mancha…”
Boken börjar med ”I en liten by i La Mancha, vars namn jag inte kommer ihåg”. Nu kan man faktiskt påbörja turen precis i denna lilla by, som en grupp internationella forskare pekat ut att vara Villanueva de los Infantes. Forskarteamet består av en grupp professorer i geografi, historia, filologi, sociologo, matematik och IT. De beräknade stadens läge utifrån hastigheten en häst förflyttar sig med vid normal gång och kom fram till denna, historiska och vackra by, 90 km från Ciudad Real.

Landskapet här är öppet, med en dimridå som ofta täcker bergen om vintern. Från Alcázar de San Juan, i dag mer känd som knytpunkt för tågsträckorna mellan Madrid och byarna i Andalusien, går vägen mot Manzanares. Efter Argamasilla de Alba ligger en gammal gård som har varit stängd i 100 år. En stor, jordfärgad byggnad i två etage har allt det vår fantasi har användning av för att väcka stället till liv; bred ingång, stall och en uttorkad brunn. Här blev Don Quijote helt galen av att läsa böcker om riddare. Vi åker tillbaka till Argamasilla de Alba, en ren och välbevarad lantlig by med omkring 6.000 invånare, som stolt berättar att det var här den berömda boken blev till. Invånarna själva menar också att det är denna by som författaren hänvisar till i bokens inledning och de har inte mottagit med glädje att experterna utnämnde Villanueva som bokens utgångspunkt. Vi fortsätter till biblioteket som ligger i La Cueva de Medrano, ett gammalt fängelse, som enligt legenden huserade Cervantes, då han anhölls för att ge högljudda komplimanger till en adelsdam.

Nästa mål är Campo de Criptana, där de berömda väderkvarnarna står, även om det inte finns så mån- ga kvar. Det är faktiskt bara nio, och vi får höra att av dem är sex antingen övergivna eller falska. Bussar med spanska pensionärer anländer, guiderna leder smågrupperna och några skyltar på japanska ger in formation, som vi gärna också hade velat ta del av.

Det är också fastslaget att Miguel de Cervantes gifte sig och bodde ett tag i den lilla byn Esquivivas på La Mancha-slätten. Det påstås också att namnet på folk i byn, liknar dem, som personerna i Don Quijote hade. Namnen hittades i kyrkoböckerna, som dessvärre är försvunna. Ett av husen i byn har blivit ombyggt till museum och beskrivs som Cervantes eget hem. Cervantes frus, Catalina Palacios, barndomshem ligger bredvid.

Privat landningsbana
Söderut kommer vi till bergskedjan Sierra de Almuradiel. Omgivet av marker som väntar på sådd och ekskogar, är där helt plötsligt en landningsbana för ett privat jetflyg – och inte av det lilla slaget. Anledningen till detta är, berättar en bonde för oss, att på denna avlägsna plats, äger bankfolk stora områden som bland annat används till jakt. Emilio Botín, koncernchef inom Banco de Santander Central Hispano är en av dem och kung Juan Carlos, som ju tycker mycket om jakt och gott vin, kommer också hit med jämna mellanrum.

Norrut hittar vi El Toboso, en liten by med 2.000 invånare, som Don Quijotes stora kärlek, bondflickan Dulinea, kom ifrån. Här finns ett av de många Quijote- eller Cervantes museerna och man kan promenera längs de gamla husen tills man kommer till huset som Dulcinea, i romanen, ska ha bott i.

Sedan tar vi mot nordväst och följer rutten Don Quijote tog på den tredje resan. Vi kommer in i Cuenca-provinsen med ett uppehåll i Carrascosa del Campo, ett område kallat för Campos del Paraíso. Det öde slättlandskapet sluttar och bergen kommer emot oss. Vi kör vidare mot Spaniens mitt, som verkar som ett helt annat land, liknande Costa del Sol. Genom Teruel finns det pinjeskogar – och härliga kötträtter, som man kan njuta av i många av de små byarna längs rutten.

Barcelona mindre än Sevilla
Nästa etapp är Alcalá del Ebro vid den stora floden med samma namn. När man kommer hit är det värt att stanna vid Monasterio de Piedra, stenklostret, och gå en promenad i de vackra bergsformationerna vid klostret. I Alcalá del Ebro skulle Insula Barataria ligga, området som Don Quijote och Sancho skulle få för sina goda gärningar. En skulptur av Sancho och huset han bodde i kan vi också se, före turen går till Barcelona, som på Cervantes tid hade mellan 30.000 och 40.000 invånare mycket färre än till exempel Sevilla. En sympatisk guide tar oss med till det gotiska kvarteret och Carrer Ample-gatan med sina små palats. Vi tar oss ner till hamnen och vid Paseo de Colón finner vi huset som Cervantes bodde i när han var i staden.

Härifrån kunde han se Montjuic-fästningen, segelbåtarna och stränderna. Cervantes placerade här Don Quijote i den sista kampen mot Riddaren av den vita månen, där den outtröttlige figuren blev tvungen att ge upp sin riddargärning. Varför skulle Quijote åka så långt hemifrån när han hade detta så mycket närmare söderut, undrar vi. Svaret ligger kanske i att Cervantes ville inkludera aktuella samhällsämnen, som landsvägsrövarna och utvisningen av ”moriscos”, araberna, som fortfarande bodde här, 200 år efter att kriget mot morerna hade utkämpats. Bägge delarna fanns representerade i Barcelona, som hade mycket handel och många omkringliggande skogar.

Är man intresserad av att resa runt i området, kan man ta vägen norrut mot Madrid. Besök det första turistkontoret efter Andalusiens gräns vid bergspasset i Despeñaperros och få en massa information om ”Riddaren av Den Sorgsna Skepnaden”.