Spansk politik

Kubansk visit – stöder Spanien den kubanska diktaturen?

Av: Jette Christiansen

Spaniens utrikesminister, Miguel Angel Moratinos, reste i april till Kuba, en resa för vilken kritiken ännu inte lagt sig. 

De flesta av de cirka 11 miljoner kubanerna lever utan någon nämnvärd frihet. Grundläggande människorättigheter är så gott som obefintliga och många riskerar livet genom att fly från diktaturen. I maj t.ex. försökte tre soldater att kapa ett flyg för att komma ut ur landet. De blev dock övermannade på Havannas flygplats.

Frågorna om Kuba är många, men det vi först ska fråga oss själva är huruvida vi ska hjälpa ett folk i nöd eller om vi ska blockera regimen för att därmed påskynda reformer. Efter det officiella spanska besöket påstås det att Kuba kanske återigen är villigt att ”acceptera hjälp från Spanien och övriga EU”. Besöket tolkas också som ett stöd för diktaturen.

Orsaken till att EU år 2003 införde sanktioner var att den kubanska regimen anhöll ytterligare 75 motståndare till den ultrakommunistiska diktaturen, samma år blev tre personer avrättade för att försöka kapa en färja. 16 av de anhållna har sedan blivit frisläppta på grund av bristande bevis, medan andra kan vänta sig upp till 28 år bakom lås och bom. De beskylldes för att ha konspirerat med USA och att underminera en helig revolution. Sanktionerna blev införda med stöd av den dåvarande spanska regeringsledaren, konservative José María Aznar, men sedan PSOE kom till makten 2004 har regeringen försökt med en mildare taktik i hopp om att frammana förändringar.

Andra EU-länder, i synnerhet de nya östeuropeiska medlemsländerna, vill istället att EU inför sanktioner, i likhet med USA, dvs. en total bojkott av landet. EU:s sanktioner mot Kuba har senare blivit delvis suspenderade men inte upphävda, och unionsmedlemmarna handlade under 2005 med Kuba för två miljarder euro. Den gemensamma europeiska hållningen avtalas varje år i EU-parlamentet och blev senast bekräftad i juni 2006.

Utrikesministerns besök
Trots den europeiska politiken valde Spanien att skicka utrikesministern Miguel Angel Moratinos till Kuba. Han var den förste spanske ministern att sätta sin fot på ön sedan 1998. Han möttes av den tillfällige regeringschefen Raúl Castro, som innehaft presidentposten sedan den nu 80-årige Fidel opererades i juli 2006.
Den kubanska regeringen är nu redo att tala med den spanska dito om mänskliga rättig-heter, ett av de mest prekära ämnena för regeringen i Havanna. Men inte med EU.
”För att diskussioner med Bryssel ska kunna påbörjas, finns vissa krav. EU:s sanktioner ska hävas”, citerar El País den kubanske utrikes-ministern Felipe Pérez Roque, som Moratinos också träffade. Pérez Roque sa dessutom att Spanien återigen ska spela rollen som ”privilegierad samtalspartner”. Den spanske ministern sade att han hoppas kunna överbevisa sina europeiska kollegor om att ”behandla Kuba med samma respekt som Kuba visar EU”. 

Moratinos möttes dock inte av oppositionsmedlemmar eller anhöriga till de fängslade. Föreningen av anhöriga till fängslade oppositionsmedlemmar, Damas de Blanco, hade dock demonstrerat i Madrid, några veckor före Moratinos resa. 

Det beräknas finnas 283 politiska fångar på Kuba. Spanien är Kubas tredje viktigaste handels partner, efter Venezuela och Kina. Handeln mellan de två länderna steg från 2005 till 2006 med 22 procent till 932 miljoner euro, enligt spanska uppgifter.

34 procent av utländska bolag i landet är spanska och 31 procent av bolag med både kubansk och utländskt kapital, speciellt inom turismen och tobaksindustrin, har spanska intressen.
Under Moratinos besök blev Kubas skuld till Spanien också diskuterad. Den ligger för tillfället på 1 miljard euro och med det stora EU-bidrag som Spanien mottagit, har den spanska anarkistiska hållningen angående kubanska angelägenheter en gemensam frågeställning inom unionen.

Viva la revolución
Kuba har inga demokratiska val. Det existerar ingen yttrande- eller pressfrihet. Endast under 2006 fängslades totalt 25 journalister och kubanerna kan bara gå in på Internet på statsägda caféer. Folk får inte resa ut ur landet utan speciellt tillstånd vilket leder till att tusentals kubaner riskerar livet på en båt över ett hajfyllt farvatten för att komma till USA där flera hundratusentals kubaner lever idag. Lönerna ligger på omkring 5-10 euro per månad, varför många har jobb vid sidan om, t.ex. inom prostitutionen.
Castro och hans anhängare talar hela tiden om en revolution men den revolutionen ägde rum för 60 år sedan och under tiden har Kuba befunnit sig i ett vakuum.

Castro skryter med ett högt utbildnings- och hälsosystem, landets läkare ska vara några av de bästa i världen, men då han själv blev sjuk (man vet att det är en tarmsjukdom, men den verkliga
diagnosen är en statshemlighet), reste han till Venezuela för att bli behandlad. Därefter såg vi honom med svavelspottande Hugo Chavez och en dagstidning i händerna för att visa världen att han var i livet. De vet kanske inte att även ett barn på några minuter kan fejka en sådan bild.

Fidel har inte visat sig offentligt sedan han blev opererad. Han var inte med vid 1 maj-demonstrationerna så kubanerna, slapp ett timslångt tal. Men de var trots allt ute på gatorna med slagord som “Viva Fidel” och med stora plakat av El Comandante. Frivilligt? Man kan ju undra... Officiellt har Castro-regimen folkets totala stöd. Många har frågat kubanerna, men med risk för fängelse och avrättning törs ingen säga sin ärliga mening. Vem Castro fortsätter att kämpa emot, är en gåta. Den gemensamma kapitalismen? Amerikansk imperialism? Demokrati?

Skall vi stödja en diktatur?
Kuba är den sista kommunistiska diktaturen i den västliga hemisfären. Efter några års inbördeskrig mot ett korrupt styre kom Fidel Castro till makten 1959.

Historien har dock visat att han inte var bättre än den brutala Batista-regimen, han avlöste. Han njöt under många år av stöd från det gamla Sovjetunionen, men efter perestrojka, försvann detta stöd. Därför har levnadsstandarden betydligt minskat de senaste åren. I flera år kunde Kuba ge sitt stöd åt så kallade befrielsekamper i Latinamerika och Afrika, men det finns det inte längre pengar till. Men det kanske det blir igen, om Kuba ”kommer att acceptera” bistånd från Spanien och övriga EU.

De nya medlemsländerna i EU fick införa nya reformer, häribland mänskliga rättigheter för att kunna bli antagna i unionen. Även i Turkiet, som hoppas på att bli medlem, råder delvis yttrandefrihet och turkarna kan resa ut och in i landet som de önskar. Öppna diplomatiska kanaler och samhandel har ägt rum under många år, utan att någon form av demokrati blivit införd i östaten. Men östeuropeiska länder som nu är med i EU-klubben och som har upplevt den kommunistiska revolutionens lycka, önskar i motsats till Spanien strängare sanktioner. De tvivlar inte på receptet på en Cuba Libre.

Bakgrundshistoria 1898 tillföll Kuba USA efter ett krig mellan Spanien och USA. Den amerikanska maktövertagelsen innebar dock inga goda nyheter för kubanerna eftersom den amerikanska regeringen lät guvernören styra Kuba efter sitt eget behag. Kamper mellan amerikanerna i landet och en frihetsrörelse resulterade i Batista-regimen, som Castro avlöste 1959.

EU-stöd till Sverige mot Kuba Sveriges utrikesminister Carl Bildt kriti-serade nyligen Kuba i ett anförande inför FN:s råd för mänskliga rättigheter. Kuba svarade med att anklaga Sverige för att vara en ”blodig imperialistmakt, som ägnar sig åt etnisk rensning och förföljer och slänger ut alla som inte är av vikinga- blod”. Enligt en talesman för EU-kommissionären Louis Michel, är det inte bara en fråga om svensk-kubanska relationer, utan hela EU delar oron som Sveriges utrikesminister gett uttryck för angående de mänskliga rättigheterna på Kuba.

Om Fidel Castro Den kubanske revolutionären Fidel Castro föddes 1926 och växte upp i en förmögen familj. Han utbildade sig till jurist och blev tidigt politiskt aktiv. Efter general Batistas statskupp 1952 blev Castro övertygad om att väpnad kamp för att åstadkomma sociala reformer var nödvändig. Efter en misslyckad attack hamnade Castro i fängelse men frigavs 1955. Han reste då till Mexico men återkom 1956