Huelva

Text: Anna Karin Billquist

Från Sevilla kan man ta den bekväma motorvägen söderut mot Cádiz. Men om man istället vill lära känna ett lite annorlunda hörn av Andalusien kan man bege sig upp mot Sierra Morena, den mörka bergskedjan som är regionens naturliga gräns mot norr

Här hittar vi ett landskap som är helt olikt den bild vi har av det typiska Andalusien. Nederbörden är rikligare och Sierra Morenas mjukt rundade berg är täckta av tätbevuxen skog. Den norra delen av Huelvas provins har flera nationalparker och är glest befolkad, åtminstone av oss människor. Istället finns här gott om hjort, rådjur, vildsvin, fasan och även utrotningshotade djur såsom varg, lo och kungsörn. Detta märks i den lokala gastronomin – kryddstark vildsvinsgryta eller böngryta med vaktel är typiska rätter. Vår så välkända starka korv, chorizo, kan här köpas i originella varianter gjorda på hjort- eller vildsvinskött. 

Om vi tar av från motorvägen och följer väg E-803, kommer vi snart förbi ett av sevillabornas smultronställen: den lilla byn Las Pajanosas, som verkar bestå nästan uteslutande av restauranger. Några kilometer senare tar vi av på väg N-433, som leder oss upp mot nationalparken Sierra de Aracena. Vägen blir allt kurvigare, men till slut kommer vi fram till den vackra byn Aracena, som har både en stilig borg, små renässanspalats och vackra kyrkor. Ganska intressanta är flertalet byggnader i regionalistisk stil från början av nittonhunra- talet, som stadshuset i centrum. Men det som har gjort byn verkligen känd är den fantastiska grottan La Gruta de las Maravillas. På en runda av drygt en kilometer, kan man hänföras av dess vackra salar, spännande gallerier och en underjordisk sjö.

En bit längre österut ligger byn Jabugo, vars namn säkert klingar välbekant för många finsmakare. Härifrån kommer den finaste av serranoskinkorna, Jamón de Jabugo. I dessa trakter kan man också se hur den iberiska rasen med svarta klövar, som ger upphov till den fina skinkan “pata negra”, ser ut. De föds upp i det fria med naturlig kost, vilket också gör att skinkan har mindre andel fett. Om de livnär sig till största delen på ekollon, får skinkan namnet “jamón de bellota”. Vi får inte heller glömma det spanska uttrycket “del cerdo se aprovecha todo”. Förutom skinkan finns här ett enormt utbud av produkter av den iberiska grisen.

Innan vi beger oss söderut stannar vi till vid den rofyllda byn Almonáster la Real. Som på andra ställen finns även här en borg med utsikt över byn. Men just denna har en hemlighet: innanför murarna finns en häpnadsväckande, välbevarad moské från 800-talet, en av de äldsta i Spanien. Den ger oss en uppfattning om hur en moské i en mindre by kunde se ut, med en öppen patio och ett slutet bönerum med vackra pelare och valv. Ett av de få exempel som finns kvar av den tidiga islamiska byggnadskonsten, sober men elegant och fortfarande med starka influenser från antiken.

Den som vill stanna längre i dessa natursköna trakter kan ta in på någon av de familjehotell eller stugor som finns att hyra. Många av dem ligger i närheten av vandringsleder med utmärkta rutter där man kan cykla, rida eller gå till fots. Om man är van vid det annars så torra andalusiska landskapet, förvånas man här över en helt annorlunda miljö med bäckar, floder och vattenfall.

Trots allt är det aldrig långt till havet i Huelvas provins. Vi tar väg E-435 ner mot Huelva och kommer efter en dryg timmes körning ner till kusten. Staden Huelva, som fick sitt namn Onuba av fenicierna, kan trots sin tre-tusenåriga historia bli något av en besvikelse, om man jämför med monumentala städer som Córdoba eller Sevilla. Det är en småstad med en del vackra gator, blandat med lite tristare kvarter och stora industriområden. Man kan däremot lägga märke till en lustig detalj: staden är delvis byggd på röda sandkullar som man fortfarande kan se här och där i centrum. Man bör också besöka den mäktiga statyn av Columbus, som blivit en symbol för staden, vid floden Odiels
mynning. 

Betydligt intressantare utflyktsmål finns utanför staden. På västra sidan breder den vackra Atlantkusten ut sig. Förr var dess stränder med finkornig sand nästan öde, men nu har turismens massor hittat även hit. Vid byarna Isla Cristina och Isla Canela finns nybyggda golfbanor och stora hotellkomplex, men ännu finns här gott om plats. På många ställen känns havet fortfarande som en naturupplevelse: man kan njuta av det fantastiska ljuset, det vilda havet och de breda och kilometerlånga stränderna utan att störas av barer, båtuthyrning och andra installationer som trängs med badgästerna.

Öster om Huelva ligger Palos de la Frontera, byn från vilken Columbus avseglade mot osäkra äventyr. Här måste man absolut besöka klostret i La Rábida, där han förberedde sig inför den långa resan. Det är en enkel men vacker byggnad, omgiven av svalkande trädgårdar och innehåller ett museum med olika föremål med anknytning till Columbus. Bland annat kan man betrakta jungfrustatyn som han och hans sjömän bad inför precis innan avfärden. Här har jag blivit guidad runt av en allvarsam men mycket kunnig munk, som gärna svarar på frågor (på spanska) och berättar anekdoter. Nedanför klostret ligger tre kopior av Columbus skepp förtöjda, vid el muelle de las Carabelas.

Här ligger också en av traktens bästa stränder, Mazagón, med samma gula, mjuka sand som på den västra sidan. Huelvas kust-byar har ett stort utbud av fiske-restauranger, även om menyn är lite olik den vi är vana vid från Medelhavskusten. Bland annat ingår rocka kryddad med paprika, vita räkor och “choco”, en slags bläckfisk som i Málaga kallas jíbia och som här kan serveras i gryta med bondbönor. I Mazagón fick jag en överraskning när jag beställde “calamares del campo”. Rätten ser ut som våra typiska friterade bläckfiskringar, men är i själva verket gjorda av grönsaker. Rekommenderas!


Längre österut breder den fridlysta nationalparken Doñana ut sig, och biltrafiken är begränsad. I nästa etapp tar vi oss tillbaka till Málaga och besöker Jerez de la Frontera, Cádiz och de vita bergsbyarna.

E-mail adresse

Tilmeld · Sänd till en vän