Helle Espensen

Välkomna till ett nytt nummer av

En Sueco

Det är sommar, med allt vad det innebär. Tiden är nu inne för långa, sköna dagar på stranden, utflykter inåt landet, grillmiddagar i trädgården och kalla drinkar på terrassen. 
Jag ser den perfekta bilden för mitt inre: jag går upp tidigt och joggar, iförd käcka shorts, en tur längs stranden med hunden och tar därefter ett dopp i havet medan solen stiger. Därefter hämtar jag färskt bröd hos bagaren och väcker min käresta med en fint dekorerad morgonbricka. 
Jag gör fruktsallad till lunch, varefter jag lägger den nyfångade fisken, som jag självklart köpte i hamnen på morgonen, i en marinad. Jag målar mina tånaglar och packar Pradaväskan med ett stort, vitt badlakan, solglasögon från Gucci, vattenmelon och boken om drottning Isabels liv – på spanska, förstås. 
Jag parkerar min splitternya cab på paseon och hittar en lugn plats under en palm vid strandkanten. 

Välkommen tillbaks till verkligheten... i vilken jag mycket riktigt stiger upp tidigt, men bara för att jag ska vara på kontoret senast klockan åtta. Före det skall jag tillbringa 45 minuter på motionscykeln (inte för att jag gillar det men det är nödvändigt), se nyheter, rasta hunden och röja undan i köket efter kvällen innan. På väg ut genom dörren ropar jag till min sovande man att det finns ett hårdkokt ägg och ett glas juice till honom i kylskåpet. Och så iväg till kontoret i min bil, allt annat än en cab. För nu väntar en 10-12 timmars arbetsdag! Väl hemma igen, slänger jag på ett par lammkotletter på grillen före nyheterna på Tele5 – och redan före sportnyheterna har jag somnat på soffan. Nåja, det blir ju i alla fall söndag flera gånger under sommaren och då packar jag ner solkräm och en tidning i en plastpåse. 

Jag hittar en parkeringsplats lååååångt från stranden och en frimärksstor plats i sanden – bland kräftröda engelsmän och enorma spanska familjer. De sistnämnda är för övrigt en av mina strandupplevelser från ungdomen. Föreställ dig bilden: familjen, med minst 12 medlemmar, masar sig ned till stranden. Först kommer mamman, stor som ett hus, iförd halmhatt och baddräkt. 
Därefter kommer en imponerande skara barn och som pricken över i:et kommer pappan med uppblåsbara baddjur, väskor med tidningar, solkräm och solfjädrar, liggstolar, vindskydd, parasoll, utomhusgrill, stora, tunga kylväskor med mat och dricka samt mormor som han drar efter sig i sanden, medan hon högt talar med sig själv. 
Nästa timme går åt att placera mamma och mormor i skuggan, så man kan ju undra hur dom ens orkar gå ned till stranden över huvudtaget. Så ska mammas breda rygg smörjas in med en hel liter sololja, innan pappa ska sätta igång grillen samt blåsa upp alla bad-djuren. 
Vid nuvarande tidpunkt är alla barnen i full fart. Stora som små springer de genom sand och vatten. Två har redan börjat slåss, en gråter, en annan kastar en boll i huvudet på en strandraggare som promenerar längs med vattnet och lillebror kissar på en tysk turists tidning. Ett av barnen proklamerar surt att de – ungarna alltså – hellre hade velat stanna hemma, varpå mamma hetsigt svarar att det är för deras skull de överhuvudtaget är där.
Plötsligt fäller parasollet ihop sig över mormor och pappan, som är alldeles mörkblå i ansiktet efter allt blåsande, kommer henne till undsättning. Mamman ligger bara stor och fet på sin solstol och kommenterar händelserna. Äntligen kan den hårt arbetande pappan slappna av lite och jag lägger mig tillrätta på min handduk. Jag ligger och dåsar, då ett märkligt susande ljud fångar min uppmärksamhet. Jag riktar åter mina blickar mot storfamiljen. Ljudet kommer från baddjuren som stackarn nu måste pressa luften ur. Sedan packar han ihop allt igen, släpar sig genom sanden med mormor och flera ton av pick och pack, och trycker in allt och alla i den buckliga skåpbilen.

Ha en trevlig dag på stranden!

Redaktör Helle Espensen