Sahara

SPANSK | politik

Den glömda konflikten
– historien om den tidigare spanska kolonin, Västsahara

Då de spanska trupperna 1975 lämnade Västsahara blev området istället invaderat av Marocko. Nu, drygt 30 år senare, har Västsahara ännu inte blivit självständigt och den spanska regeringen befinner sig i ett dilemma som den har svårt att ta sig ur

Text: Jette Christiansen

Då de spanska trupperna 1975 lämnade Västsahara blev området istället invaderat av Marocko. Nu, drygt 30 år senare, har Västsahara ännu inte blivit självständigt och den spanska regeringen befinner sig i ett dilemma som den har svårt att ta sig ur.

År 1886 bestämmer sig Spanien för att inte låta områden som ännu inte är koloniserade, gå till andra kolonialmakter, och annekterar därför Västsahara. Genom förhandlingar med Frankrike fastställer man gränserna för den del av området som blir kallat Spanska Sahara, samt de övriga delarna av öknen. Majoriteten av befolkningen, företrädesvis nomadstammar, lever lyckligt ovetande om européernas planer med deras land.

Denna omedvetenhet varar fram till 1895 då Shejk Ma al-Aini grundar fästningen Smara, varifrån han med stöd från sultanen av Marocko bekämpar den spanska och franska närvaron. Efter påtryckningar från européerna drar dock sultanen tillbaka sitt stöd för upproren. I gengäld utvidgar européerna aktionsområdet till Marocko. År 1913 erövrar fransmännen Smara och fortsätter sedan mot Mauretanien, Marocko och Algeriet. År 1934 övertar spanjorerna Smara. Marocko blir självständigt 1956 och Västsahara står ensam i sin kamp mot de spanska trupperna. Man börjar utvinna fosfat och allt fler nomader flyttar till städerna. År 1967 grundar de i huvudstaden, Laâyoune, rörelsen Al Muslim och därefter Fronten för Saharas Befrielse. Några år senare går man till väpnad kamp och Front Polisario (Folkets front för befrielse av Saguia el Hamra och Rio de Oro) bildas.

Marockansk koloniseringvilja
År 1973 ber FN Spanien att ge folket själv-bestämmande, men Francoregeringen bildar istället ett nytt parti, PUNS, för att inte mista kontrollen. Världsbanken förkunnar att västra Sahara är det rikaste området i Maghreb-regionen tack vare av fosfatgruvorna och för att man där har Atlantkustens bästa fiske. Nu kräver Marocko suveränitet över området. De hävdar att man historisk sett har rätt till det. Saken dras inför den Internationella Domstolen i Haag, som fastslår att Västsahara varken tillhör Spanien eller Marocko, samt att befolkningen har rätt till självbestämmande.
Detta faller inte Rabat i smaken och kung Hassan II organiserar nu den så kallade Gröna Marschen, då 350.000 marockaner går över gränsen till Västsahara. Franco ligger vid denna tidpunkt inför döden, så det kommer inga invändningar från Madrid.
År 1975 förklarar Spanien officiellt att deras närvaro i området är över och befolkningen betraktar området dagen därpå, den 27 februari, som en självständig stat. Den Sahariska Arabiska Demokratiska Republiken är född. Flera länder erkänner den nya staten, men inte Marocko som med franskt och amerikanskt stöd ökar sina krigsinsatser. FN ber Marocko att dra sig tillbaka, men talar för döva öron. Omkring 1.200 utländska fiske-båtar som fiskar utefter Västsaharas kust betalar Front Polisario för rätten därtill. Även spanjorerna fiskar där men bestämmer sig för att betala Marocko för tjänsten. År 2007 enas EU om ett fiskeavtal med Marocko – inklusive Västsahara – som särskilt de spanska fiskarna drar fördel av.

Den evigt uppskjutna folkomröstningen
År 1985 erkänner FN:s avkoloniseringsutskott Västsaharas rätt till självbestämmande och året därpå bestäms det med Marockos stöd att det ska bli en folkomröstning. Valet handlar om huruvida området fortsättningsvis ska tillhöra Marocko eller om det ska bli självständigt. Folkomröstningen ska äga rum 1992. Marocko insisterar dock på att marockaner bosatta i området också ska ha rösträtt och man skickar även tusentals marockaner över gränsen. Marocko vill också att den del av befolkningen som inte inkluderades i den sista folkräkningen, som Spanien gjorde 1974, inte ska ha rätt att rösta.
År 1991 meddelar FN:s generalsekreterare, Boutros Boutros-Ghali, till säkerhetsrådet att förhandlingarna om valet inte givit något resultat.
FN:s särskilt utsände ger upp och reser hem. Istället byggs en drygt tusen kilometer lång mur genom öknen som FN:s fredsbevarande styrkor, s.k. Minurso, bevakar. Den internationella styrkan har omkring 230 man där. Marockanerna sitter på den fiske- och oljerika Atlantkusten, medan västsaharierna, eller sahrawi-folket, hänvisas till öknen mot Mauretanien och Algeriet. Några bor till och med inom dessa länders gränser, utan tillgång till varken vatten eller brukbar jord.
År 1992 kommer och går, och detsamma gör de kommande fem åren, innan Marocko och Font Polisario enas om att återuppta fredsförhandlingarna. Man fastställer ett datum under 1998 då folkomröstningen ska ske. Repatrieringen av de 200.000 människor som levt i exil i över 20 år, är fortfarande en omstridd fråga.
Mohammed IV övertar den marockanska tronen efter faderns död, 1999. Han meddelar att han vill införa en viss form av självstyre i Västsahara. Senare besöker han dock landet under mycket pompa och ståt, och förhoppningarna om att han verkligen menar vad han säger rinner ut i Västsaharas sand. Även inom FN sker ett maktskifte och Kofi Annan skickar James Baker, för att få parterna till förhandlingsbordet. De möts år 2000 i London och året därpå, på Bakers ranch i Wyoming. Men de kan inte enas om någonting.
Marocko tillsätter ett råd av sahrawi-ledare, som lyder under kungariket.

Andalusisk solidaritet och olje-dirham
Spanien stöttar först Marocko, men den dåvarande regeringsledaren José María Aznar, börjar mitt i allt att understödja Front Polisario istället. Samtidigt trampar den franske presidenten i klaveret genom att beteckna området som en del av Marocko. Det blir för mycket för Andalusierna och flera städer i regionen organiserar symboliska val för att visa sin solidaritet med Västsahara. Fler än 100.000 deltar och det resulterar i en diplomatisk kris mellan Madrid och Rabat. FN kommer nu med fyra olika förslag till lösningar på konflikten. Inget blir godkänt. Förhandlingarna har nu varat i 12 år.
I början av det nya millenniet görs rikliga gas- och oljefyndigheter utanför Västsaharas kust. Marocko skyndar sig nu att ingå avtal med franska Total Fina Elf och amerikanska Kerr McGee om utvinningen.
FN protesterar. Västsaharierna beskyller Marocko för att ingå avtal med medlemmar från säkerhetsrådet för att legitimera en invasion av landet och ingår själva ett avtal med brittisk-australiensiska Fusion Oil för att få fynden värderade.
År 2003 försöker James Baker med en ny plan, den så kallade Baker-planen. Denna innebär att om området ges självständighet efter folkomröstningen, ska denna endast gälla under en fyra-års period, varefter en ny omröstning om egentlig suveränitet ska ske. Denna plan accepteras av Front Polisario, men avfärdas av Marocko. Året därpå tar även Baker sitt pick och pack och går. Istället kommer näste aktör in, i form av peruanen Álvaro de Soto. Men inte heller han står ut med ökentemperaturen särskilt länge. I mitten av 2005 utses FN:s nuvarande utsände, holländske Peter van Walsum. Det är nu han och Ban Ki-moon som försöker hitta en lösning på problemet.

Det spanska dilemmat
Som valet i Andalusien visade, känner sig många spanjorer tätt knutna till den förhoppningsfulla lilla staten på grund av ockupationen. En undersökning visar att 70 procent av spanjorerna stöttar Västsaharas kamp för självständighet. José Luis Zapateros regering vill dock vårda sin klena relation med Marocko eftersom man har användning för en allierad och stabil granne i söder, i kampen mot terrorismen och den illegala invandringen. Den växande handeln med Marocko är heller inte betydelselös i detta sammanhang.
Front Polisarios FN-representant har sagt att man inte låter Spanien spela en avgörande roll i självständighetskampen. Man insinuerar att man inte tror att den spanska oljejätten Repsol kommer att få en del av oljekakan i Atlanten.
FN:s fredsbevarande styrkor vaktar fortfarande den långa muren i öknen och demonstrationer i huvudstaden börjar, det som Front Polisario kallar för en intifada, för att omvärlden inte ska glömma bort dem. Många fruktar, och andra hoppas, att oroligheterna kommer att sprida sig till Marocko och de andra närliggande länderna. Detta för att Marocko ska känna sig tvingat att ge landet den självständighet befolkningen väntat på ända sedan de spanska trupperna lämnade området år 1975.

• Västsahara har sedan tidernas begynnelse befolkats av berber, tuareger och tubuer. På 600-talet kommer folk från Yemen till området och blandas med den lokala befolkningen. • Det officiella namnet är República Arabe Saharaui Democrática (eller på svenska, Sahariska Arabiska Demokratiska Republiken, SADR) • Landet är indelat i två regioner: Saguia al Hamra och Río de Oro. • Presidenten är tillika Front Polisarios generalsekreterare, Mohammed Abdelaziz. • Arabiska är det officiella språket, spanska det andra. • Västsahara är 266.000 km2 till ytan, dvs ungefär tre gånger så stort som Andalusien. • Västsahara har cirka 416.000 invånare (uppskattat 2004).

E-mail adresse

Tilmeld · Sänd till en vän