Helle

Jag vet mycket väl att jag inte är smal precis, men jag blev i alla fall något förnärmad då jag på en av sommarens fester fick höra: ”Ja, man kan då gott se att du har lagt på dig lite.” Iklädd den lilla svarta och med putmun och indragen mage skyndade jag mig till en spegel för att bekräfta min ”piffighet”. Men spegelbilden visade något helt annat. Jag liknade inte Jennifer López, utan en rundnätt medelålders
kvinna med en blomma bakom örat. Något måste göras, men vad? Bantning, motion eller en kombination? Jag raddade upp för- och nackdelarna (nackdelarna var många fler) och till sist föll valet på ”att springa utefter stranden” på grund av följande: det är gratis, det kräver inte en massa utrustning, man kan göra det när man har lust (vilket mycket väl skulle kunna bli aldrig – det var en av nackdelarna på listan) och man får massor av frisk luft. 

Under ett av mina sprudlande motionsögonblick befann jag mig på Paseon, chict men avslappnat klädd och utrustad med pulsmätare och stretchingmanualer. För en gångs skull tyckte jag inte att det var helt orealistiskt att jag (som i vanliga fall är långt ifrån någon Carl Lewis) faktiskt skulle kunna bita ihop och inte ge upp efter en flåsande och flämtande spurt mot närmaste lyktstolpe. Så sprang jag iväg, sicksackade mellan små gamla damer i svart, snygga killar på skateboards, öldistributörer och en otalig mängd joggare, som alla var enormt proffsiga och inte ett dugg anfådda – en del av dem hade till och med luft nog att föra livliga samtal under tiden. Vi log vänligt mot varandra i vår gemenskap – de riktiga joggarna och jag, alltså. 

Efter mycket lång tid (då jag satt mig i bilen och lät stegmätaren ge mig domen, visade det sig vara 750 meter) kunde jag knappt lyfta fötterna från trottoaren. Jag hade för länge sedan slutat att andas och var redo att gå ner i spagat (läs: falla ihop) då en man plötsligt ropar: ”Titta, där kommer en joggare”. Jamen, så rätt han hade. Av självklara skäl kunde jag nu inte stanna, utan var tvungen att (det svartnade nu för mina ögon) tappert fortsätta mitt vacklande lopp tills dess jag var ute ur hans synfält. 

Paseon har nu bytts ut mot ett löpband där hemma – man kan mycket väl gå på ett löpband – vilket tillsammans med det senaste inom bantningsbehandlingar, lipomassage, har visat sig fungera. För mig i alla fall. Och det säger inte lite det med tanke på att varken aerobics, tarmsköljning, stavgång, detoxkurer, hypnos, kolhydratsdiet, homeopati, Viktkonsulenterna och många, många andra mer eller mindre mystiska tilltag, har hjälpt mig att bli av med den envisa övervikten. 

Big is Beautiful – pladder! En evig kamp, det är vad det är. En kamp som jag kanske äntligen funnit det riktiga vapnet mot. 

¡A ver!

E-mail adresse

Tilmeld · Sänd till en vän