Kanarieöarna

Glöm alla fördomar. Strunta i allt negativt du hör. Visserligen finns en bar som heter Socialkontoret men mycket har förändrats under de senaste åren. Idag är det möjligt att få exakt den semesterupplevelse man vill ha; antingen det är fest och färger, lugn semester med familjen eller naturupplevelse och kultur

Text: Harald Roald

Ögruppen består av sex stora öar, som ligger cirka 1.150 kilometer från det spanska fastlandet och 115 kilometer från den marockanska kusten. Kanarieöarna är uppdelade i två provinser: Las Palmas de Gran Canaria (bestående av Gran Canaria, Fuerteventura och Lanzarote) och provinsen Santa Cruz de Tenerife (med öarna El Hierro, La Gomera, La Palma och Tenerife). Ögruppen är vulkanisk och geologer räknar med att öarna uppstod för cirka 40 miljoner år sedan, troligtvis tack vare vulkanutbrott i havet. De yngsta öarna säger man är Lanzarote och Fuerteventura. Det finns många flyg- och färjeförbindelser mellan öarna och man kan lätt kombinera en skön avkoppling på en ö med en intensiv aktivitetssemester på en annan. Här följer ett smakprov på vad man kan uppleva.

Gran Canaria
Den nästan helt runda Gran Canaria är 1.533 km2 stor. Ön har över 650.000 invånare varav många arbetar inom turistnäringen. Turismen utgör 75 procent av öns bruttonationalprodukt och turistmyndigheterna satsar stora resurser på att göra ön ännu mer attraktiv för de besökande genom att differentiera turismen. Tidigare satsade man på en gammaldags charterturism, men nu satsar man på att nå kundgrupper som sätter större värde på golf- eller naturupplevelser. För även om Gran Canaria är mest känd för områden med stränder, stora hotell, inköpscenter och ett otal barer, finns det också rofyllda byar på landet, frodig natur och inte minst ett fint och enormt bergsområde.

Den nordliga kusten och bergen
Den nordliga kusten med frodig och grön vegetation, är en vidunderlig naturupplevelse. Här hittar man nästan hela Gran Canarias banan-odling och bananernas ”huvudstad” är Arucas, en liten traditionell by med vita hus och en stor gotisk katedral, på cirka 30 minuters körväg sydväst om Las Palmas. Härifrån börjar stigningen upp över bergen mot öns inland. Det finns massor att upptäcka. Bland annat kan man längs vägarna se grottor, där det fortfarande bor folk och som man kan få lov att besöka. 
Det är förbluffande att se hur byborna utnyttjat dessa naturliga bostäder. Byn Teror är mest känd för sin kyrka, där öns skyddshelgon, Pino-madonnan, som enligt sägnen uppenbarade sig i skogen i närheten, befinner sig. Hit vallfärdar många av öns befolkning minst en gång om året, och under historiens gång har förmögna öbor skänkt gåvor i form av guld, silver och smycken som tack till jungfrun. Men eftersom det flera gånger varit inbrott i kyrkan, har många av dessa klenoder dessvärre blivit stulna. 

Tejeda, med omkring 3.000 invånare, är en av de högst belägna byarna på Gran Canaria. Själva byn är knappt präglad av massturismen. Den ligger vackert mitt på ön, ungefär 1.000 meter över havet, norr om Cruz de Tejeda-passet, det högsta passet på ön, 1.490 meter över havet. Här fanns en gång lagerbärsskog, som höggs ned för att bygga skepp till den, på den tiden, expanderande spanska armadan och till bränsle till den nyinförda sockerindustrin. 
Lokalbefolkningen vallfärdar hit när det snöar - något som sker ungefär vart tredje år. Om inte snön får svenskar att åka dit, kanske mandelblomningen tidigt på våren kan locka. Varje mandelträd är under denna period inhöljt i ett vitt och ljusrött moln av blommor, med en otrolig doft. Mandlarna utgör också grunden för en stor produktion av kakor och konditorivaror. Mandelkakor, glass, brända mandlar och många andra produkter är kända långt utanför öarnas territorium.

Las Palmas
Öns huvudstad, Las Palmas, växer snabbt och med drygt 350.000 invånare är den Spaniens sjunde största stad. Den grundades 1478 och fick från början en stor betydelse som mellanstation för transatlantisk skeppsfart. Redan Columbus gjorde här ett uppehåll och lastade proviant, då han 1492 seglade iväg för att hitta sjövägen till Indien. Medan staden tidigare var känd för att vara en något nedsliten hamnstad, har den under de senaste åren genomgått en omfattande modernisering. I utkanten byggdes några grå och skrämmande hus utan vare sig tillstånd eller planering. Stadens ledning gav därför invånarna ultimatumet att måla och iordningställa husen, annars skulle de rivas. Resultatet är en färgglad och exotisk stadsdel, som avspeglar öarnas anknytning till Sydamerika. 

Stranden, som ju är stadens huvudattraktion, ligger vid den norra stads-delen Santa Catalina. Här ligger också de flesta hotell, restauranger och barer. Byns gamla centrum, i stadsdelarna Vegueta och Triana, ligger lite längre söderut. När solen gått ned och folk tar sig hem från stranden, vaknar det andra Las Palmas. Las Palmas är fortfarande öbornas egen stad med små tapasbarer och restauranger, som öppnar först sent på kvällen och diskotek som slår upp portarna långt efter att de flesta skandinaver gått och lagt sig. Årets höjdpunkt är karnevalen som hålls i februari och är den största i Europa. 
Många hävdar, att efter Rio de Janeiro, finns det ingen karneval som kan konkurrera med karnevalen här.
Lanzarote, den svart-vita ön Lanzarote ligger nordost om ögruppen, på cirka 45 minuters färjetur från nordspetsen av Fuerteventura. Ön är 862 km2 stor, och ligger endast 125 kilometer från Afrika. Den har fått sitt namn efter den italienske sjöfararen Lancelotto Malocello, som kom dit 1312. Tidräkningen på Lanzarote räknas dock före och efter den 1 september 1730. Då startade ett våldsamt vulkanutbrott som under sex år spydde ut lavan och formade ön som vi känner till den idag; till största delen ofruktsam men mycket vacker. Den vulkaniska aktiviteten under flera århundraden har givit Lanzarote en plats på Unescos lista över oersättliga kulturarv. 1968 blev området förklarat nationalpark, och idag är parken Timanfaya (Parque Nacional Timanfaya) Lanzarotes största attraktion. 


Lokalbefolkningens favorit
Medan vulkanlandskapet dominerar på den södra delen av ön, är det norra området otroligt grönt. Även om det inte är helt fruktsamt, framstår det som en oas jämfört med månlandskapet i söder. Byarna är också mer rustika och här hittar man stränderna dit öborna själva går. Det blåser mer, men för att skydda sig mot vinden har man byggt små skydd av sten på stranden. Självklart lockar dessa stränder fulla av vind, även stora grupper av surfare. 

De flesta av öns omkring 100.000 invånare bor på den södra delen, där också de flesta hotellområden ligger. Byar och strandområden som Playa Blanca, Puerto del Carmen, Costa Teguise och Matagorda har länge varit populära semesterorter och som i resten av Spanien fortsätter utbyggnaden.
Lanzarote är en liten ö, och hyr man bil för ett par dagar, kan man se det mesta utan att stressa. Följer man vägen längs kusten norrut, kommer man förbi den praktfulla ”kaktusbyn” Guatiza. Kaktusodling är mycket utbrett och det lokala kaktusfikonet är känt i hela Spanien. Fortsätter man norrut, når man till slut fram till Mirador del Rio och från toppen av denna har man en fantastisk utsikt över havet och den lilla ön Graciosa. 
Turen över till ön tar bara 30 minuter med båt. Har man lust med en cykelsemester är det här absolut det rätta stället (cyklar kan hyras). Ön är inte större än att man kan cykla från den ena sidan till den andra. Turismen är ganska obefintlig och i byarna hittar man som regel två eller tre pensionat samt ett par matställen. Stränderna på den norra delen måste bara upplevas! En av de finaste byarna på Lanzarote är Haría, som ligger cirka 15 kilometer norr om Arrecife, som är ett utmärkt ställe att äta lunch på. Det finns en hel del bra restauranger kring Plaza León y Castillo. Teguise, som var öns huvudstad fram till 1852 är också värd att se. 
Varje söndag är där en stor marknad dit både lokalbefolkningen och besökare kommer. 

Man kan inte tala om Lanzarote utan att nämna öns konstnärlige son, César Manrique. Redan som student på universitetet på Tenerife, var han engagerad i att kunna bevara hans födelseö. Efter avslutade studier åkte han till USA, där han blev kvar till 1964. Då han kom tillbaka till Lanzarote, arbetade han med att väcka befolkningens intresse för att bevara byggnadstraditionen med lava, vitmålade hus samt undgå oestetiska lösningar. Han lyckades också att överbevisa myndigheterna om vikten av att förbjuda pråliga reklamskyltar längs vägarna och höga byggnader. 
Manrique var motståndare till utbyggnaden av ett modernt vägnät på ön och den stadigt ökande bilparken. Han menade att det skulle ödelägga mycket av Lanzarotes egenart. Hans första projekt på ön var utbyggnaden av den naturliga underjordiska grottan, Jameos del Agua, som med det imponerande naturliga auditoriet möter besökaren. Han lade stor vikt vid att tillrättalägga byggnader i pakt med naturen och använda enkla material. Hans önskan om att bo omgiven av vulkanisk lava, blev uppfylld genom konstruktionen av hans eget hem i byn Taro de Tahiche. Huset är en unik tillflyktsort med mindre underjordiska grottor. Han ville fram-häva skönheten i den lokala byggtraditionen samtidigt som han utnyttjade naturens eget verk. Huset, som också rymmer originalmålningar av Miró och Picasso, är nu museum och stiftelsen La Fundación César Manrique har fortsatt hans arbete med att bevara Lanzarotes egenartade arkitektur. César Manrique dog 1992, 73 år gammal. Ironiskt nog dog han i en bilolycka alldeles utanför stiftelsen han själv hade grundat.

Fuerteventura
Fuerteventura, med bara 30.000 invånare, är en stilla och rofylld ö, mer känd för sina långa, vita sandstränder och torra och soliga klimat än för högt tempo och nattliv. Turismen här på ön är förhållandevis ny och därför mycket mindre än på de andra öarna. Det finns totalt 75 kilometer sandstrand på Fuerteventura och cirka 50 kilometer av dem är vita, medan 25 kilometer består av lava. Det hävdas att det finns fler getter än människor här och när man kör runt på ön, förstår man detta påstående. Getmjölken utgör basen för öns största exportprodukt, Majorero-osten, som också säljs på alla Kanarieöarna samt exporteras till flera länder i Europa. Det finns två typer av denna ost; Majorero Blanco (vit) och Majorero Rojo (röd). 
Fuerteventura har ideala förhållanden för surfing och både Jandia i syd och Corralejo i norr är populära resmål för surfare från hela världen. De kilometerlånga stränderna och den milda vintern hjälper till att göra förhållandena närmast perfekta för denna aktivitet. Fiskebyn Corralejo ligger på den nordligaste delen och havet har bevarat något av den lokala charmen. Mitt i byn finns det tre små lavastränder, men ett bra alternativ är de majestätiska och oändliga sanddynerna i nationalparken Las Dunas. Corralejo bjuder på små restauranger med lokala delikatesser som huvudsakligen är fisk och skaldjur. 

Byn Jandia ligger på den södra delen och har även den helt enastående sandstränder. En bit därifrån ligger fiskebyn Morro Jable. Använder man apostlahästarna, tar promenaden omkring 15 minuter längs den bilfria strandpromenaden. Även här är det nyfångad fisk och skaldjur som lockar den matglada och de flesta restauranger håller hög kvalitet och låga priser. Kanarieöarna har sina egna mattraditioner som man håller på. En specialitet är papas arrugadas con mojo, små potatisar kokta med skal i mycket saltat vatten, serverad med mojo-sås. Mojo-såsen är gjord av olivolja, ättika, vatten, vitlök, kummin och chili som antingen kan vara röd eller grön. Vitlök används också mycket till gambas al ajillo (räkor stekta i olja med vitlök), som man bör tillfredsställa smaklökarna med när man besöker öarna utanför Afrikas kust. 


Medan solsemestrar alltid lockar soltörstiga nordbor, har fler och fler börjat få upp ögonen för de andra och mindre kända sidorna av öarna. I nästa nummer av En Sueco åker vi till den andra provinsen och därmed Tenerife, La Gomera, La Palma och El Hierro. Bara den förstnämnda är allmänt känd, medan de andra garanterat kommer att intressera den resglade.

E-mail adresse

Tilmeld · Sänd till en vän