 Första sidan: José Luis Zapatero på framsidan av Zero då lagändringen trädde i kraft, år 2005. | |
Text: Jette Christiansen
Spanien har en lång historia av förtryck och då även mot homosexuella. Men detta förändrades år 2005 i och med en lagändring som jämställde alla, oavsett sexuell orientering och som gav homosexuella rätt att både gifta sig och att adoptera. Detta är dock den katolska kyrkan och det konservativa oppositionspartiet, Partido Popular (PP), inte särskilt glada för och även ”det homosexuella problemet” som PP kallar det, är nu en del i kampen om rösterna till parlamentsvalet i mars.
Sagt och gjort
Fram till valet 2004 var ett av regeringspartiets vallöften att ge homosexuella samma rättigheter som alla andra, och det tog regeringen bara drygt ett år innan lagen trädde i kraft. ”Vi låg långt bakom andra länder, inte bara när det gällde de homosexuellas rättigheter utan också andra minoritetsgruppers. Därför var vi tvungna att göra en stor insats och införa några radikala förändringar samtidigt”, förklarar Miguel Ángel López, grundare och redaktör på det landstäckande magasinet för homosexuella, Zero, samt ihärdig kämpe för homosexuellas rättigheter.
”Ett värdigt samhälle är ett där ingen kränks. Detta är en lagändring som kommer hela samhället till godo. Den medverkar till att göra Spanien till en symbol för fred och tolerans och den stärker samhörigheten”, sade regeringschef José Luis Zapatero innan lagen trädde i kraft.
”Då vi startade magasinet för tio år sedan kunde ingen föreställa sig att vi så relativt snabbt skulle få dessa rättigheter. Regeringen lovade det fram till valet och flera opinionsundersökningar visade att omkring två tredjedelar av befolkningen var för denna lag, så Zapatero var rätt säker då han beslutade sig för att lägga fram lagändringen inför kongressen,” berättar Miguel Ángel López.
Lagändringen fick stöd från alla socialistiska kongressmedlemmar och flera av de mindre partierna, medan alla konservativa medlemmar röstade emot – förutom Celia Villalobos (fd. hälsominister och fd. borgmästare i Málaga).
Vice premiärminister María Teresa Fernández de la Vega hade också något att säga om saken: ”Det var en stor dag för oss, eftersom vi avslutade århundranden av diskriminering. Det finns 4 miljoner homosexuella i Spanien, det är knappt 10 procent av befolkningen. Varför skulle inte de ha samma rättigheter som alla andra skatte-betalare?”
Andra tal visar dock att 2,8 miljoner spanjorer är homosexuella. Fyra miljoner eller 2,8 miljoner, ja ingen vet detta med säkerhet tills alla törs komma ut ur garderoben. Men oavsett vilken den rätta siffran är, fick denna minoritetsgrupp äntligen samma rättigheter, inte bara när det gäller giftermål och adoption utan också vad gäller arv, pension och liknande.
”Många människor tror att lagen har restriktioner, men idag har vi precis samma rättigheter som heterosexuella par,” säger Miguel Ángel.
Detta bortsett från i kyrkan, där prästerskapet inte tänker ge homosexuella några rättigheter överhuvudtaget.
Kyrkan och de ultrakonservativa
Den katolska kyrkan ser homosexualitet som ett hot mot ”familjen” och hela samhället. Vid årsskiftet sade Bernardo Álvarez Afonso, biskop på Teneriffa, att vissa barn har sig själva att skylla när pedofiler förgriper sig på dem. Han sade också att han inte förstår varför homosexuella inte får kallas ”sjuka” när pedofilerna får den benämningen. Trots att detta var en enskild mans uttalande är det dock ett tecken på kyrkans hållning då ingen från kyrkan trädde fram och fördömde biskopens uttalande.
Förra årets näst sista dag arrangerade kyrkan en demonstration i Madrid. Hundratusentals människor, som också tycker att lagändringen är ett hot mot traditionella värderingar, samlades och här tog man dessutom tillfället i akt att slå ett slag för det konservativa partiets ”familjevänliga” politik.
”Demokratin har tagit ett steg bakåt på grund av vissa lagändringar som regeringen infört. Häribland den som godkänner homosexuella äktenskap,” sade biskoparna Rouco och Casco.
Miguel Ángel López anser att det inte bara är ren homofobi som får kyrkan att reagera på detta sätt. ”Under Franco var prästerskapet en del av landets regeringsapparat och denna makt vill präserna ha tillbaka. Allt är en fråga om makt. Samma maktkamp ses innanför kyrkans egna dörrar, där demokrati inte existerar och där exempelvis kvinnor heller inte är välkomna. De har kastrerat sig själva och följer inte med i utvecklingen,” säger han och tillägger: ”Det är ofattbart att Ratzinger (påven, red.) beskyller den spanska regeringen för att föra krig mot familjen och hela samhället, när saken bottnar i att kyrkan vill dölja den pedofili som försiggår inom kyrkan samt prästernas frustration över att kyrkan inte längre har samma makt som för 40 år sedan.”
Diskriminering fortfarande ett faktum
Det är inte bara prästerskapet som är emot lagändringen. En tredjedel av befolkningen tycker fortfarande att homosexuella inte bör ha samma rättigheter som ”normala människor”, vilket betyder att diskrimineringen fortsätter – även i det spanska samhället.
”Vi är en minoritet, därför är vi sårbara. Och vi diskrimineras fortfarande på arbetsplater och i samhället generellt. Såsom i många andra aspekter av samhället är kvinnor också i detta sammanhang speciellt utsatta. Tänk att kvinnor för bara 30 år sedan inte fick ha ett eget bankkonto och att mannen kunde lösa ut hustruns lön. Homosexuella kvinnor lider fortfarande av ojämlighet och samhällets fördomar,” konstaterar Miguel Ángel López, som menar att många kvinnor därför finner det svårare än män att komma ut ur garderoben och att de först måste finna deras egen plats, deras egen röst – något som kan ta ännu en generation eller två. ”Dessutom måste vi alla bli av med våra egna fördomar”, fortsätter han. ”Tills det händer är lagstiftning ett sätt varigenom vi kan bekämpa homofobin.”
Ett stort steg framåt
Lagändringen är ett stort steg för ett katolskt land, där man för bara några årtionden sedan levde under en högerorienterad diktatur. Under Franco infördes en lag som gjorde homosexualitet straffbart och många, de flesta män, avrättades. Andra kastades i fängelse eller fördes till korrektionsanstalter, där de fick elchocksterapi och blev tvingade att titta på heterosexuella porrfilmer i ett försök att ”konvertera” dem.
Homosexualitet klassificerades som en kriminell handling år 1954, men mot slutet av Francos regim gick man över till att se det som en sjukdom och inte som ett brott. Lagen upphävdes först år 1979.
En exklusiv klubb
Med lagändringen fick Spanien en plats bland frisinnade, framåtsträvande länder – det är ännu så länge en exklusiv klubb som bara inkluderar Holland, Belgien och Kanada, som införde lagen efter Spanien. Och därmed sackade de annars så liberala länderna, såsom de skandinaviska, plötsligt efter.
Men i andra delar av världen ser situationen värre ut. Från Iran, där Amhadinejad hävdar att det inte finns några homosexuella, händer det ibland att bilder av män som hängts på grund av sin homosexualitet läcker ut. Och på Färöarna har kristna i många år ägnat sig åt en avsiktlig hets mot denna grupp och de som stöttar de homosexuellas rättigheter.
Däremot har man i exempelvis Nepal insett att homosexuella också är vanliga människor och i slutet av 2007 fick folket rättens ord på att de ska behandlas på samma sätt som heterosexuella. I och med detta är regeringen nu tvungen att införa lagar som ger homosexuella samma mänskliga rättigheter som alla andra.
I USA är det lite si och så med det hela. I San Francisco, Kalifornien, tilläts homosexuella vigslar från 2004, men förbjöds sedan av Högsta Domstolen. Senare upphävdes beslutet men 2005 avslog statens guvernör, Arnold Schwarzenegger, ett lagförslag som skulle göra vigslarna lagliga. Massachusets är just nu den enda delstat där homovigslar tillåts. Bushregeringen överväger emellertid en grundlagsändring som ska förbjuda homosexuella vigslar i samtliga delstater.
Homofobiskt valfläsk i fel strupe
I Spanien är frågan om de homosexuellas rättigheter också ett hett ämne inför parlamentsvalet i mars.
Men PP, vars ordförande Mariano Rajoy har beskyllt PSOE för att provocera fram en splittring av befolkningen, kan riskera en splittning inom sitt eget parti om lagstiftningen görs till en kärnfråga. Under kongressen Foro Español de la Familia år 2007 röstade inte bara Celia Villalobos utan även María Pía Sánchez nej till en omröstning om att upphäva lagen. Bägge kongressmedlemmarna fick böta 300 euro vardera för att de röstade mot partiet, som var det enda parti som röstade för. Att PP:s medlemmar inte är eniga om saken visade även två medlemmar från partiets topp, Javier Gómez och Manuel Ródenas, när de i juli 2006 var de första som vigdes inför Madrids borgmästare, Alberto Ruiz-Gallardón. ”Lagen är vedertagen och vi måste följa den”, sade den konservative borgmästaren som senare beskylldes för att vara illojal mot partiet.
Men några konservativa borgmästare lyssnade dock på ordföranden för Vatikanens familjeråd, kardinal Trujillo, när han uppmanade alla ämbetsmän att vägra genomföra vigslarna, trots att de därmed riskerade att mista sina arbeten. De flesta följer dock lagen, häribland Málagas borgmästare, Francisco de la Torre, som redan från början sade att hans rådhus skulle genomföra vigslarna och att han personligen inte hade något problem med det.
Men medan Mariano Rajoy undersöker om författningsdomstolen kan upphäva den nya lagen, har han långt ifrån alla spanjorers stöd. Två tredjedelar håller nämligen fortfarande med nuvarande regeringsledaren Zapateros uttalande, då lagförändringen trädde i kraft: ”Que se les deje en paz” – låt dem vara i fred.
"Ett värdigt samhälle är ett där ingen kränks "
- José Luis Zapatero
"Vi är en minoritet, därför är vi sår-bara. För 10 år sedan kunde ingen föreställa sig att vi så relativt snabbt skulle få dessa rättigheter"
- Miguel Ángel López
| Milstolpar i svensk lagstiftning År 1944: Homosexuella förbindelser mellan vuxna avkriminaliseras. År 1972: Sverige blir första land i världen att erbjuda en ny juridisk könstillhörighet och könskorrigeringsbehandling. År 1979: Socialstyrelsen avskaffar homosexualitet som sjukdomsbegrepp. År 1987: Förbud mot att diskriminera homosexuella införs. År 1988: Lag om homosexuella sambor införs. År 1995: Partnerskapslagen träder i kraft. År 1999: Lagen mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning införs. År 2002: Lagen mot diskriminering inom högskolan på grund av sexuell läggning införs. År 2003: I grundlagen införs förbud mot hets mot folkgrupp på grund av sexuell läggning. Lagen om rätt till adoptionsprövning för par som ingått partnerskap träder i kraft, liksom likställd sambolag för samkönade och olikkönade par. Utvidgad diskrimineringsförbudslag som omfattar tillhandahållande av varor, tjänster och bostäder träder i kraft. År 2005: Förbud mot diskriminering som har samband med sexuell läggning inom det sociala området, det vill säga socialtjänsten, socialförsäkringssystemet, A-kassan och hälso- och sjukvården införs. Lagen om insemination även för kvinnor som är sambo eller registrerad partner med en annan kvinna träder i kraft. År 2006: Lagen om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever införs. Källa: www.rfsl.se |
| "Det finns 4 miljoner homosexuella i Spanien. Varför skulle de inte ha samma rättigheter som alla andra skattebetalare?" - María Teresa Fernández de la Vega: Vicepresident "Demokratin har tagit ett steg bakåt på grund av vissa lagändringar som regeringen infört. Häribland den som godkänner homosexuella äktenskap " – Biskoparna Rouco och Casco "Homosexuell jämlikhet är ett hot mot familjen" - Mariano Rajoy: Ordförande Partido Popular |
|
 Vi är en minoritet, därför är vi sår-bara. För 10 år sedan kunde ingen föreställa sig att vi så relativt snabbt skulle få dessa rättigheter, Miguel Ángel López |
Tema & Debatt | Februari 2008
| E-mail adresse | Tilmeld · Sänd till en vän |
