Kör försiktigt!

Om det finns något som kan förändra en människas personlighet på två röda sekunder är det trafiken. Ödmjukhet är nog inte ett karaktärsdrag som vanligtvis tillskrivs mig och det är heller inte sällsynt att jag får koleriska anfall när jag sitter bakom ratten. 

- men att se hur mina lugna, vänliga och storsinta kollegor kan förändras till fradgande, svärande och väsande bildrullar, ja det är nästan obehagligt: Den ena slog helt sonika sönder framrutan på bilen (sin egen, alltså) i ilska. Den andra trängde sig in i en parkeringsficka tillsammans med ytterligare en bil, som hade en lika tjurskallig förare. Den tredje utvecklade akut rasism över en, jag citerar: ”skelögd moro i en sunkig Renault från 70-talet, fullastad med kylskåp och bildäck till hela fattigrövsfamiljen i Marocko”, som sakta kröp fram i motorvägens ytterfil.   

Själv började jag med några år som traktorförare, vilket jag då tyckte var jättetufft. På grund av att traktorn saknade accelerationsförmåga var det inte mycket Hakkinen över mig på den tiden, men power – äkta bondpower, det var det. Något av det bästa var att köra iväg med slaghacken och släp med fyra hjul (har någon av er provat att backa med ett sånt?) en tidig sommarmorgon följd av en kö av stadsbor, som absolut skulle bo på landet. Med BMW-tutorna i botten, f-fingren ute och ansiktena röda av stress försökte de köra om mig på den smala vägen (ha, ha). Okej, jag kunde kanske ha kört ut på vägrenen, men... Då jag äntligen fick körkort gjorde jag vägarna osäkra med min pappas bruna Morris Marina; jag lyckades bland annat köra nästan 100 km med gasen i botten och handbromsen i..., och ta en 90-graders kurva i full fart med mina farföräldrar i baksätet – med en blandning av stolthet över att deras äldsta barnbarn tagit körkort och farföräldraaktig barmhärtighet samlade de snabbt ihop sina tänder, glasögon och andra lösa föremål. 

Precis när mitt hetsiga trafikhumör föddes på allvar vet jag inte, men kanske var det omkring den tid då N-340:an blev en del av mitt liv? Det var alltså, märk väl, då det inte fanns något alternativ till kustvägen från Gibraltar till Málaga. Det var på den tiden bilarna (inte de jag hade råd med i alla fall) inte var utrustade med klimatanläggning och då rattfylla betraktades som en förmildrande omständighet och inte ett brott. Allt som allt rådde det nästan trafikkaos på Costa del Sol. Under årens lopp har jag försökt att behandla mig själv med både yoga och meditation, men utan något större resultat. Jag menar, hur reagerar man när en dam i golfskor med fransar och rosett i nacken kör rakt in i bakändan på en (hennes Mercedes hände det naturligtvis ingenting med) och då hon ser att det är jag, utbrister: ”Åh, vilken tur att det var du!” Ja, jag är alltså inte direkt typen som klappar henne lugnande på axeln och ger henne rätt i att det var bra att det gick ut över någon som hon kände (bara för att hon sett mig korsa pation i Centro Idea) och som talade skandinaviska.
 
För några år sedan hände emellertid något. En av våra leverantörer sade helt enkelt de utlösande orden då en bil plötsligt körde in framför oss så att han var tvungen att tvärnita. Redan innan han hann öppna munnen var jag helt uppe i varv, men så sa han det: ”Kanske gjorde han det inte med vilja?” Va? Jag sneglade lamslaget på honom. Inte med vilja! Det har väl ingenting med saken att göra, om det är med vilja eller ej. Det tog tid innan jag erkände att han faktiskt hade rätt (självklart inte för honom, men för mig själv). Och han hade inte bara rätt i att många förseelser inte sker med berått mod, men också i att man själv mår mycket bättre om man har den attityden. Den upplevelsen har faktiskt gjort att jag idag kan vara så snäll i trafiken – dvs. att jag med ett Dalai Lama-leende på läpparna kan vifta fram någon som vill svänga in framför mig – att jag känner mig helt from när jag kommer hem. Nästan samma känsla som när man varit i kyrkan... 

Kör försiktigt! 

E-mail adresse

Tilmeld · Sänd till en vän