Här i Spanien är det lätt att få ett ord på vägen - eller en hel konversation! Oräkneliga gånger har jag tagit del av någon señoras barndom, komplicerade diagnos eller problem med barnbarnen, medan jag har väntat på bussen eller flyget. Då gäller det att se intresserad ut! Ibland sitter jag och myser på en parkbänk vid lekplatsen och läser i lugn och ro, men är någon dam i antågande med sitt barnbarn, är det bara att rulla ihop tidningen... 

Text: Anna Karin Billquist

I de mindre byarna följer byborna gärna med hem till folk, som de bara skulle beskriva vägen till. Lika bra det, då kommer man ju säkert till rätt dörr! Trevligt för den som följer med också; han får sig lite korv och ost och på köpet får han reda på vad nykomlingarna hade för ärende… Ibland har vi stoppat någon på en enslig väg för att fråga efter en adress och han eller hon har raskt hoppat in i bilen för att dirigera oss till Pepe, Manolo eller notarien i byn...

Tid för att prata
I min egen by körs en gammal och rullstolsburen dam ut i solen framför huset ett par timmar varje dag. Varenda människa som passerar stannar i minst fem minuter för att fråga hur hon mår. Problemet med att hemtjänsten inte har tid att prata med de gamla existerar inte riktigt här. Folk är inte heller rädda för att be om hjälp, ibland stoppas jag i bilen av grannfruarna som vill ha lift hem med tunga matkassar.
När jag är i Sverige blir jag förvånad över att de äldre pratar så lite med ungdomarna. Kanske får de inga svar? Någon gång i Sverige har jag sett en gammal tant gå hem från närbutiken i regnväder, utan paraply och med fulla kassar. Naturligtvis stannar jag bilen och frågar:
– Ska jag köra damen hem? Reaktionen blir att hon skrämt drar sig några steg tillbaka och håller hårt i kassarna. Och jag som ser så snäll ut...?

Modernt, på både gott och ont
Men tempot blir alltmer hektiskt även här, ett exempel är bensinmackarna. När jag flyttade hit, var alla bensinstationer små oansenliga mackar. Lite skrotiga och rostiga, ofta med en skabbig hund som maskot. Man behövde aldrig fylla på bensin själv, det fanns mackkillar som snabbt fyllde tanken och gärna informerade om vägar och bra matställen.
Plötsligt en sommar, efter Sverigesemestern, var min favoritmack omöjlig att känna igen. Skinande ren och med nya pumpar, men inga killar syntes till. När jag hade fyllt på, fick jag i alla fall lite konversation av pumpens metalliska röst:
-Tack för att du har använt super-diesel! För all del, det var så lite... När jag går mot butiken för att betala, blir jag halvt ihjälskrämd av en lek-saksapa i en bur: -Hej! Vad heter du? Prata med mig!
Butiken var också omgjord: rader av matvaror, leksaker och whiskyflaskor. Vid disken stod en irriterad mackkille i nystrukna kläder och försökte hålla reda på alla nya knappar han hade framför sig. Just då kommer föreståndaren in och får ett blixtrande leende av mig:
-Vad fint ni har det numera!! Jag har blivit tackad av pumpen, visslad på av tobaksmaskinen och antastad av en apa, men den enda levande människan här säger inte ens Buenos Días. Snacka om att ni har blivit moderna...

Numera kan man även köpa kakor och bullar där, och doften av nybakat bröd blandar sig med bensinångorna. Men av mina söta killar på macken finns inte ett spår...

E-mail adresse

Tilmeld · Sänd till en vän