Txalaparta – musikalisk improvisation

Text: Michael Jepsen
Foto: från filmen Nömadak Tx

Historien om det besynnerliga txalaparta-instrumentet är berättelsen om improvisation, tolerans och ödmjukhet mellan små befolkningsgrupper. Sedan presentationen på film-festivalen i San Sebastian 2007 har filmen Nömadak tx, en baskisk dokumentärfilm om ett osedvanligt och hittills okänt instrument, mottagit flera filmpriser och vunnit erkännande världen över. Och detta trots att filmen har en ytterst låg budget. Filmens regissör, Raúl de la Fuente, har själv stått för allt. Han är regissör, fotograf, ljudtekniker, klippare och ansvarig för hela produktionen, som förutom honom själv, bara består av de två musikerna man får följa genom hela filmen. 


Improvisationens instrument
Txalaparta kan inte spelas av bara en person, det måste alltid vara två. Om det bara är en person som spelar, är det inte txalaparta. De två personerna står på var sin sida om txalapartan, medan de stöter käpparna lodrät ned i instrumentet i högt tempo: dak dak, dak dak, dak dak…
Txalapartan påminner om en jättestor xylofon, lika stor som ett mindre matbord. Det kan göras av snart sagt alla material och i filmen ser man hur musikerna gör instrumentet av de naturliga resurser de hittar i området de befinner sig i. I Baskien gör de instrumentet av trä som de fäller i skogen. Hos samerna i norra Skandinavien spelar de på en txalaparta uthuggen ur ett isblock och i Atlasbergen bygger de instrumenten av skiffer. 

Musikerna besöker folk världen över - som liksom baskerna är en minoritet i en större nation - eller lever som nomader som filmens titel, Nömadak tX refererar till.
Med improvisation och samarbete fungerar txalapartan som en mötesplats för de olika kulturer som musikerna träffar på längs resan. Txalapartan bidrar på så sätt till att skapa dialog och förståelse.
Filmens regissör Raúl de la Fuente berättar:
”Nömadak tx är en hyllning till nomadsamhällena och en livsstil som håller på att dö ut. Musikerna sökte vardagens ljud, jag sökte enkla människor och skönhet. Alla fann vi vad vi sökte”. 


Cider och gamla sardiner
Txalaparta är ett baskiskt instrument som på 60-talet höll på att försvinna. Bara två baskiska familjer visste hur man spelade på instrumentet. Txalapartan har alltid hört hemma på landsbygden, som instrumentet traditionellt är knutet till. Det används speciellt vid två festliga tillfällen; vid bröllop eller när man avslutat ett stort gemensamt arbete, t.ex. skörden. I Donostia-Urumealdea i Baskien har invånarna haft för vana att spela txalaparta när de producerade den lokala ciderdrycken. Folket på landsbygden plockade äpplen som skulle användas för att framställa äppelcider och därefter mosade de äpplena med käppar på stora träbord.
Efteråt var det fest och cider fanns det ju alltid tillräckligt av till skördefesterna. Kvaliteten av måltiden varierade dock lite mer.
”Ibland var det torsk, ibland var det bara gamla sardiner”, berättar Ramón Goikoetxea, som är en av de äldsta txalaparta-spelarna från Baskien.
Efter måltiden och rikliga mängder av cider, började man spela på txalapartan och det sägs att tonerna från instrumentet kunde höras på fem kilometers avstånd. Tonerna var också ett tecken till omgivningen att nu var alla välkomna på fest!








• Dokumentärfilm om instrumentet txalaparta
• Utsedd till världens näst bästa dokumentär- film någonsin
• Hedersomnämnande vid filmfestivalen i San Sebastián
• Publikens pris vid New European Film Festival
• Utsedd till bästa dokumentärfilm på Belfast Film Festival
• Skall troligen sändas på National Geographic

E-mail adresse

Tilmeld · Sänd till en vän