Cudeca

Orden kommer från Martin Norrbom, vars mor efter drygt ett års sjukdom, avled i cancer den 5 april

Text: Jette Christiansen

”Cudeca var till ovärderlig hjälp då min mor var sjuk. Vi visste att hon var i så goda händer som överhuvudtaget är möjligt. Annars hade det blivit en helt ohållbar situation”, berättar Martin Norrbom. Hans mor, Nina Norrbom, som i drygt ett år kämpade mot sin cancer, avled i april på Cudeca, endast 68 år gammal. På Cudecas hospice fann både hon och hennes anhöriga den hjälp som annars är svår att hitta, när diagnosen obotlig cancer är ställd. ”Min mor klagade i början av 2007 på att hon hade ont i magen. Hon gick till sin vårdcentral där läkaren sade att det nog var magkatarr och inget att bekymra sig över. Hon skrevs upp på väntelistan för att göra en endoskopi några månader senare. Medan hon förberedde en resa till Mexico, återkom smärtorna allt oftare och var till slut olidliga, och hon kördes till Hospital Costa del Sol. Där gjordes en endoskopi samma kväll. De arbetar dygnet runt på detta sjukhus”, berättar Martin, och fortsätter: ”Läkarna fann en knuta i tjocktarmen, det var oroande, men de lugnade oss med att den säkert kunde tas bort. Hon blev inlagd och fick gå igenom ytterligare undersökningar, som dessvärre visade att cancern hade spridit sig”.

In och ut på sjukhuset
Härefter följde en tid, då Nina lades in flera gånger. Det betydde att familjen varje gång måste gå till akuten. ”Det finns ingen så kallad öppen inläggning här, så varje gång måste vi till akuten, dit även dem som kanske brutit ett lillfinger väntar, och väntetiden kan vara upp till sex-åtta timmar. Om det är mycket allvarligt kan man komma före i kön, men vanligtvis satt hon bara och led, medan vi andra tittade på”, berättar Marin, som dock understryker, att han har stor respekt för det spanska sjukvårdssystemet och att han är säker på att situationen generellt sett inte hade varit lättare att hantera, om familjen befunnit sig i Danmark. 

”När det så blev vår tur, fick vi de flesta gångerna träffa någon ny läkare som inte var cancer-specialist utan arbetade med att skicka patienten vidare i systemet, och varje gång var jag tvungen att förklara sjukdomsförloppet. De hade naturligtvis min mors journal, men de hade inte alltid tid att läsa igenom den”, säger Martin, som är det enda av Ninas tre barn, som bor i Spanien. Hon själv flyttade hit för tre år sedan. 

”Cancern hade spridit sig till levern, som hade metastaser, och även till området kring lungorna. Därför beslöt läkarna att inte operera. Under tiden fick hon dock en tarmbypass, men den förstörde cancerknutan och de opererade därför en kolostomi på henne. Det var en svår tid och stomipåsarna passade inte, men en väninna tog med sig utrustning från Danmark och det fungerade bättre. Hon fick dess-utom cellgifter men bara pallia-tiva behandlingar. Dessa reagerade hon dessvärre mycket negativt på. De bytte till en annan typ av cellgifter, men den var inte bättre. De beslutade därför att avbryta behandlingen för att ge henne en bättre, sista tid”, berättar Martin.

Få alternativ kvar
Cancern var diagnostiserad som obotlig. Läkarna hade gett upp och därmed var hon utelämnad till sig själv. Kvar fanns bara akut-intagningar och cancerföreningen AEEC, som dessvärre inte har några faciliteter. Men så kom familjen i kontakt med Cudeca.
”Vi fick först besök av ett läkarlag, som skulle värdera min mors tillstånd. De är ju tvungna att bedöma varje enskilt fall, eftersom de har långa väntelistor. Min mor blev därefter inlagd och bland de första sakerna som Cudecas läkarteam gjorde, var att lägga om hennes medicinering helt. Hon hade t.ex. ett morfinplåster, vilket gav våldsamma biverkningar. Det tog läkarna på Cudeca bort och gav henne en annan form av morfin, som hon tålde mycket bättre. De ringde dessutom till mig varje dag och höll mig informerad om förloppet. De hade koll och medan hennes tillstånd förvärrades, visste både hon och vi, att det alltid fanns hjälp att få”, säger Martin.

Hans mor var inlagd i tre omgångar. Utöver läkarbehandlingen och den mänskliga omsorgen var hon också glad för att kunna använda dagcentret, där hon talade med andra patienter, kunde få massage samt få sitt hår kammat och naglarna omskötta. ”Min mor var mycket mån om sitt yttre, det var in i det sista något som var väldigt viktigt för henne, att alltid se ordentlig ut. Det tycker jag var fint. Men även denna mänskliga aspekt löstes med värdighet på Cudeca”, fortsätter han. ”Hon hade också många fina dagar emellanåt. När hon hade en bra dag, hämtade jag henne, så att hon kunde följa med hem och äta lunch med våra barn. Hon var otroligt stark hela tiden. Hon gjorde allt för att inte oroa oss här eller mina syskon i Danmark”.

Martin är full av superlativer när han talar om Cudeca. ”Medarbetare såväl som de frivilliga medhjälparna är härliga människor, de är snälla och omtänksamma, både med patienten och de anhöriga. Jag hoppas innerligt att hospicet tar sig ur sina ekonomiska problem, som de dessvärre befinner sig i nu, så att andra som kommer i samma situation som vi, kan få samma hjälp. Vi hade varit helt maktlösa utan dem”, avslutar Martin. 

”Min mor var mycket mån om sitt yttre, det var in i det sista något som var väldigt viktigt för henne, att alltid se ordentlig ut. Det tycker jag var fint. Men även denna mänskliga aspekt löstes med värdighet på Cudeca”

Vis stort kort

E-mail adresse

Tilmeld · Sänd till en vän