Helle Espensen, Redaktör

KÄRA LÄSARE

Välkomna till ett nytt nummer av En Sueco

Av oförklarliga skäl hamnar jag väldigt lätt i lyxiga omgivningar. Kanske är jag en reinkarnation av Paris Hilton... Däremot vill jag påpeka att jag i scouterna fick lära mig, och fortfarande kan, bygga bivack, göra upp eld, tälja en sälgpipa och koka soppa på en spik. Trots det är det naturligare för mig att lägga mig tillrätta på en mjuk divan med roomservicelistan i hand, som garanterat ger följande reaktion, även om jag beställer kaviar klockan tre på natten: ”Så gärna, vilken sorts kaviar önskas?” Det är emellertid inte alltid lika lätt att leva upp till denna självuppfunna nivå, så långt från min Fuengirolastil. 

Tag t.ex. guldsmeden i Barcelona, vars lokal var armerad som Fort Knox. ”Visst är de eleganta”, ler den Chanelklädda expediten, medan hon visar fram några, alldeles enkla, pärlörhängen. För hon har rätt, tänker jag. Vi ler hjärtligt mot varandra - Chanelexpediten och jag - i en slags gemenskap förbehållen dem vars VISA-kort är en källa till evig rikedom (hur jag nu lyckades lura mig själv, är en gåta. Mitt VISA-kort är nämligen vare sig i silver, guld eller platina. Det är ljusblått med en Iberialogo på, som ger mig rabatt på en rad 2-stjärniga hotell över hela landet). Leendet stelnar (mitt alltså, medan hennes blir närmast syrligt), då prislappen en kort sekund vänder sig mot mig och visar: 4.850 euro. ”Se bara cool ut”, uppmanar jag min väninna på ett språk, som Chanelexpediten förhoppningsvis inte förstår. Alla mina försök att värdigt komma ur denna situation (bl.a. ”När öppnar ni efter siestan?” - precis som om vi skulle komma tillbaka igen senare), var helt förgäves, för jag hade redan gjort bort mig, då jag skulle gå in i butiken, och med ansiktet tryckt mot rutan försökte få upp dörr nummer två. Tusan också! Varför fick vi inte lära oss detta i grundskolan? Slussystemet som fina butiker med dyra varor är utrustade med. Jag ser framför mig hur videobandet i butikens övervakningskamera klipps, redigeras och senare visas på företagets julmiddag, inför en grupp med skrattande anställda. ”Kommer ni ihåg henne?” Ha, ha... 

Senare, i San Sebastián, ställde jag den hyrda bilen vid dörren till ett elegant hotell, vars
parkeringsplats var full av bilar såsom Porsche, Ferrari och Bentley. Vilken tur att jag i alla fall hade en Mercedes, tänkte jag, och gömde ett par tomma Coca Cola-burkar under sätet. Jag steg ur bilen och försökte att inte likna en som just kört 500 kilometer och ätit en klibbig sandwich på en bensinmack. Jag ville checka in och låta en piccolo ta hand om mitt bagage. Faktiskt började flera uniformerade män redan att närma sig min bil. Jag tryckte på nyckeln för att låsa den och blev mycket förargad, då den inte reagerade. Jag tryckte igen (och bröt av en nagel). Trött som jag var (och temperamentsfull som jag är), hetsade jag upp mig och glömde att uppföra mig värdigt. Varför hade jag valt att hyra en bil på ett sådant lågklassigt företag (Jo, eftersom det blå VISA-kortet med Iberialogon ger rabatt på just detta uthyrningsföretag)? Sådant billigt skräp. Medan jag skällde och letade i handskfacket efter hyreskontraktet, knackade en av de uniformerade mig på axeln ”Det är inget fel på er bil. Av säkerhetsskäl är mobilsignalerna blockerade på hotellets område. Vi ska ta in ert bagage och parkera er bil”. Långsamt gick det upp för mig; ETA, bomber. Jag var på semester i ett terroristland. Eftersom jag vanligtvis inte rör mig inom terrorbranschen, kunde jag ju inte veta om detta med mobilsignalen, fast jag hade ju kunnat låta bli att uppföra mig så simpelt... Förargligt! 

Oavsett hur mycket jag än ignorerar färgen på mitt kreditkort och hur många Zara-märken jag klipper bort ur mina kläder (så att de inte vid något opassande och förrädiskt tillfälle sticker fram), förnekar jag inte min bakgrund. Och, vet ni vad? Jag är helt nöjd med att vara en skandinavisk fuengiroleña, som älskar 5-stjärn-iga hotell - för att inte nämna en celeber trädgårdsfest, som jag nyligen var inbjuden till. Alla damerna var klädda i långklänning och högklackat. Det var inte jag. Jag var iklädd Zara, från topp till tå - och lågklackat, som damerna efter flera timmars gående bord, avundsjukt tittade på. Jag log konspiratoriskt mot dem och fingrade på mitt presskort, som hängde där andra hade pärlor och juveler. Jo, jo, jag är van. Har varit med om det, minst 1.000 gånger... Men ikväll jobbar jag alltså, så jag behöver inte klä upp mig... 

Men, om det inte hade varit för att...

E-mail adresse

Tilmeld · Sänd till en vän