 | |
Den blöta tvätten halas ut på rullande tvättlinor och torkar på några timmar i sommarvärmen. Praktiskt - om man inte bor på de undre våningarna.
Då drabbas man ofta av att grannarna hänger sina nytvättade, droppande kalsonger över ens lufttorkade lakan.
Att bo på översta våningen är mycket bättre (om man inte lider av svindel) men just så här års är det en stor nackdel. Det är försommar och mitt tak har en duvkoloni som kuttrar och flaxar, natt och dag
Text: Anna Karin Billquist
FÖNSTER MOT GATAN
Tippi Hedren i mitt kök
Duvorna flyger kors och tvärs och lämnar ibland sina visitkort på handdukar och skjortor. Svalorna är ännu värre – de bygger bo i skorsten-arna och håller stormöten på tvättlinorna. Dessutom är det svårt att flyga i det trånga utrymmet och ibland flaxar de in genom mitt köksfönster, som alltid står öppet. Väl i köket får de panik bland burkar, fruktskålar och vitlöksklasar. Jag känner mig som Tippi Hedren i Fåglarna varje gång jag ska laga mat. Mina grannar löser problemet genom att hänga ut CD-skivor i snören; tydligen blir fåglarna bländade och störda av ljusreflexerna. Själv har jag rotat runt bland avdankade mjukisdjur och satt upp en hotfull björn och en lömskt, giftgrön kobra på fönsterkarmarna. Duvorna bryr sig inte, men svalorna blir stressade och ger sig iväg.
Goda grannar
En annan nackdel med att bo högst upp är att något plagg kan lossna och långsamt singla ner för att landa på prylarna som grannen på nedre botten förvarar på gården. Har man otur var det ens mest raffiga underkläder… Men alla stolta ägare av ett patio har en bra lösning: en kombination av fiskelina och ståltråd, med en stor krok i ena änden. Med den kan man lätt fiska upp alla sina plagg. I sämre kvarter används ibland samma system för att länsa grannarnas tvättlinor på fotbollströjor och märkesjeans, som sedan säljs på torget i grannkvarteret. Innergården ger också en känsla av nära samvaro med grannarna. Kanske mer än vad man skulle önska – vidöppna fönster och bra akustik gör att det känns som om alla bor ihop. Fördelen är att man aldrig behöver se på TV-såpor i stil med Goda grannar. Verkligheten brukar ju alltid överträffa uppdiktade historier… För att kommunicera med varandra har vi något vi kallar el interfono. Istället för att ringa till grannen eller gå och knacka på dörren, sticker vi ut huvudet genom fönstret och ropar: “Pepeeee…?” eller “Caaarmeeen…?” och får man inget svar är det bara att försöka igen lite senare.
Vem behöver vakthund?
Grannarna håller också koll på allt som rör sig i byggnaden och det känns säkert och bra. De vet precis hur långt ned vi lämnat persiennerna när vi rest på semester och kollar dem varje morgon för att se om vi är tillbaka. Och får man besök med nattflyget vet alla det nästa morgon. En av grannfruarna hälsade glatt på mig en dag och sa:
– Jag ser att du har fått besök från utlandet!
-Ja…men hur vet du att de är utlänningar, de kom ju sent i natt??
– Det är inte så svårt – de har hängt kläderna dubbelvikta över tvättlinan istället för att använda klädnypor!
Verkligen en beundransvärd iakttagelseför-måga… Men jag ska inte klaga, man får känslan av att man är ganska säker i sitt hem. Dessutom skulle man ju aldrig komma på idén att skaffa sig en älskare eller pyssla med något olagligt på min gata. En gång smet en okänd dam in i vår port och kom ut med min barnvagn som jag hade glömt att låsa fast. Hon kom bara några meter innan hon blev stoppad av granntanterna. Vem behöver vakthund?
Kultur | Maj 2008
| E-mail adresse | Tilmeld · Sänd till en vän |
