 Helle Espensen. Redaktör | |
“Vad du ser läcker ut” kommenterar ofta män mitt superkorta hår. Och det menar de säkert också, bara deras egna fruar behåller sitt långa hår... Bland de många manliga kuriositeterna är detta en av de mest schizofrena: skillnaden på hur (enligt dem) kvinnor i allmänhet ska se ut jämfört med den look de föredrar hos sin hustru. Skillnaden är nämligen väldigt stor. Självklart skall man inte kasta sten när man sitter i glashus, för jag är också en sorts schizofren, hår-schizofren, där flera olika hårfärger inom en vecka inte är ovanligt. Däremot skall dock påpekas att jag för den sakens skull inte är en personlighetskameleont som byter humör allteftersom håret växer och byter färg. Men med utseendet kan man lura folk. Ni kan inte tro hur mjuk jag kan se ut när jag låtit håret växa och sätter upp det. Om jag dessutom sätter på mig en fladdrig kjol med platta sandaler, tror folk onekligen att jag är en person som sysselsätter mig i köket med att baka bullar och koka saft. Inte alls!
Om vi bortser från att jag föddes med svart, spretande hår, hade jag som baby stora lockar uppe på huvudet (i alla fall på de obligatoriska fotona från 60-talet), som treåring fick jag snövitt hår följt av blonda korkskruvar (som klipptes av vid axlarna då jag var 11, varefter jag var så ful under en period som jag helst vill glömma). Vid 13 var det flower power som gällde och mitt - på den tiden - långa, lockiga hår fick sällskap av ett pannband i läder med fasanfjädrar (jo, du läste rätt!). I mitten av 80-talet hade jag en odefinierbar kort frisyr ackompanjerad av en liten väst med fickor på ryggen samt halmskor, dvs. då var jag lantbrukare. Då jag på grund av en inbillad förälskelse i en bankassistent, försökte jag under en kort period likna en blond flygvärdinna med en hög, gulaktig lugg, fastsprayad i en grotesk frisyr - med obligatorisk ljusrött läppstift från Yves St. Laurent (kommer fortfarande ihåg smaken... en ljusröd smak).
Jag bytte ut gummistövlar och jeans mot stilettklackar och axelvaddar i storstadens affärsliv och satte upp de halvlånga lockarna i olika konstnärliga arrangemang. Om vi nu koncentrerar oss på åren strax före 2008, har jag haft kort, platinablont hår, gul Playmobil-frissa, hårförlängning och halvlångt äkta hår, som helt förstördes vid ett försök att bleka det med en annars helt ofarlig naturligprodukt. Jag har haft bobbad businesslook, klassisk page, svart och kort, obestämbart och mycket fult Bobby Ewing hår (som den gången var kort, svart och på rekordtid blev ljust och långt). En omöjlig ekvation men envishet är en av de egenskaper som inte ändrar sig med frisyren - så långt och ljust blev det. Under en av mina absolut tjockaste perioder (med hänsyn till vikten) blev mitt självlockiga hår permanentat - med katastrofala följder. Det är bara att titta på mina personliga papper med foton på. Tack vare mitt hår liknar jag på mitt residencia kort en efterlyst ETA-terrorist. Mitt passfoto associerar man med en blek skandinavisk handbollsmålvakt och på mitt körkort, ja, där ser jag ut som en biltjuv. Schizofren? Ja, kanske, men det finns inte många dagar i mitt liv med en misslyckad hårkreation. Frisyren hinner nämligen inte växa ut förrän den återigen har bytts ut.
Diverse | Juli 2008
| E-mail adresse | Tilmeld · Sänd till en vän |
