Jag står framför den tre meter höga järnporten, och väntar på att nunnorna i Mercedaria kloster ska släppa in mig. Den vita muren runt omkring klostret är så hög, att det är omöjligt att se vad som gömmer sig innanför den – det enda som skymtar är ett kyrktorn.

Porten öppnas långsamt, och två mycket små nunnor välkomnar mig leende in på den stora gårdsplatsen. Det är som att träda in i en annan värld. Det är lugnt, och bullret från gatan är helt plötsligt borta, och det är som att träden och blommorna skapar bilden av det bibliska paradiset.

Sedan tidigare vet jag, att det här bor 14 nunnor, och att de driver ett äldreboende för gamla och sjuka nunnor som inte kan klara sig själva längre.
Den äldre kvinnan, i vit nunnedräkt, presenterar sig som Petra, och är klostrets ledare. Den andra kvinnan är klädd i vanliga kläder, och skrattar till lite då hon ser förvirringen som det skapar hos mig. ”Idag kan nunnorna gott och väl bära civila kläder.” förklarar hon, men tillägger med ett leende, att de flesta nunnor fortfarande väljer att bära nunnedräkten.

Jag frågar varför hon har valt att använda vanliga kläder, men det är Petra som svarar istället: ”Även om Trinidad är en helt vanlig nunna liksom oss, så är hon lite annorlunda.” Petra ser stolt ut när hon fortsätter: ”Du förstår, Trinidad är doktor i teologi, hon undervisar på universitetet i Granada, och hon har nog mer moderna tankegångar än majoriteten i vår tradition.”

Då de har visat mig runt i trädgården, köksträdgården och i kyrkan, går vi till sist in i ett litet ljust rum. En annan nunna, Pura, håller just på att duka bordet med te och småkakor. På den ena väggen hänger en stor bild av påven, som ser alvarlig och sträng ut. På den andra väggen hänger bilder av den gråtande jungfru Maria.

Beslutet att bli nunna, är ett brett beslut
”Först och främst bör man känna en stark dragning till Gud och tron. Utan tro och en stark önskan att tjäna Gud, är det omöjligt att välja denna väg i livet.” säger Petra. Hon berättar att hon var 20 år gammal när hon valde att gå i kloster. ”Jag såg en artikel i en religiös tidning hos min farbror, som var munk. Artikeln handlade om hur nunnor och munkar hjälpte spetälska. Jag blev så fascinerad av deras arbete, och beslutade mig för att jag också ville göra det.” Petra skrattar lite åt hur enkla hennes tankegångar var då. I det stora hela skrattar Petra nästan hela tiden. Hon är över 80 år, men sättet hon pratar på, och att hon hela tiden skrattar åt sig själv, påminner om en ung energisk flicka. Jag har också lagt märke till, att i stället för att gå, så småspringer hon.

När unga kvinnor väljer att gå i kloster, ges det till att börja med en försöksperiod på sex år. Då de sex åren har gått, ska de på allvar välja sin väg i livet, om de vill avlägga nunnelöftet, vari de svär att leva ett liv i fattigdom, sexuell avhållsamhet, och att åtlyda Gud. I princip gäller löftet livet ut. Utöver att avlägga nunnelöfte, byter nunnorna också namn – det är som en pånyttfödelse till ett nytt liv.

Med sina 57 år, är Trinidad mycket yngre än Petra, och trots det är hon en mycket mer allvarlig och eftertanksam person. Hon förklarar också för andra motiv, än de religiösa, till att bli nunna. ”Det är också både sociala och ekonomiska intressen som spelar in, när man blir nunna. Kanske inte så mycket idag, men för 40 år sedan var det helt klart på det viset. Då fanns det inte lika många möjligheter för unga, och speciellt inte för unga kvinnor. Att bli nunna däremot, gav vissa möjligheter – du kunde bli lärare, sjuksköterska eller socialarbetare. Dessutom får man se till att människor var mycket fattigare för 30-40 år sedan, och att om en 15-16 år gammal flicka beslutade sig för att bli nunna, betydde då en mun mindre att mätta för familjen.
Jag frågar Trinidad om hon, när hon blev nunna, också gjorde det av mer praktiska skäl. Trinidad lutar sig fram, och börjar berätta: ”Jag var 17 år då jag gick i kloster. Jag valde denna livsväg, först och främst för att jag känner en stark tro och en stark önskan om att komma närmare Gud. Jag kan dock inte sticka under stol med, att jag också såg möjligheter att göra någonting annorlunda ifall jag blev nunna. Men en sak är säker, att utan tro klarar man sig inte länge som nunna. Jag tror, att av de 50 som gick i kloster samtidigt med mig, är det bara 20 stycken som är kvar. De andra valde att sluta efter några år och leva mer vardagliga liv med man och barn.”

Jag får intrycket av, att de tre nunnorna verkligen trivs med sig själva och med det liv som de valt. Trots det funderar jag på om det kan bero på deras ålder, och att de nu kanske nått till en punkt då de godtar livet som det är. Därför frågar jag, om de aldrig upplevt perioder av tvivel och längtan efter ett vanligt liv. Det är Pura som svarar: ”Jag ska inte förneka, att speciellt när jag var ung, fanns det många stunder med stora tvivel – det är inte lätt att förena sig med tanken, att man aldrig kommer få barn och familj. Jag tror att alla nunnor och munkar upplever det. Men då söker vi styrka i tron och hos varandra. Det finns alltid en äldre syster som har gått igenom samma sak, och som kan hjälpa dig att gå vidare.”

Trinidad börjar skratta, och berättar med ett litet leende i de annars så allvarliga ögonen, om hur hon som ung missionärsnunna i Peru, förälskade sig i en ung man. ”De två första åren i Peru gick jag i skolan och studerade till socialarbetare. Där mötte jag en ung man, och vi blev båda två förtjusta i varandra. Men jag hade redan avgett mitt löfte till Gud.” Trinidad skrattar snällt och rycker på axlarna, innan hon fortsätter: ”Det var inte lätt, men jag lyckades stå fast vid mitt löfte, och idag kan jag inte föreställa mig mitt liv, eller mig själv, som någonting annat än nunna. Denna väg i livet har i alla avseendet gett mig så mycket. Att bli nunna, är också en otrolig frihet – frihet att viga ditt liv till att göra gott för andra, och till personlig fördjupning. Och även om det inte alltid är så lätt, så är jag säker på, att det heller inte alltid är lätt att vara sann och lycklig i samlivet mellan man och kvinna. Den vägen kan också vara full av tvivel, frestelser och drömmar om någonting annat och någonting mer.”

Jag kan inte annat än att nicka jakande, och börjar så småningom att förstå, att deras liv inte bara är ett frånval, utan också i hög grad ett berikande tillval.

Livet som nunna
Petra och Pura sitter i den stora soffan och Trinidad i länsstolen framför mig. Jag blir ganska rörd när jag ser på dem. De är så små, att deras korta ben inte når ner till golvet. De sitter som små skolflickor, med de små fötterna intryckta i bruna nylonstrumpor och svarta fotriktiga skor, dinglande i luften. Någonting fridfullt vilar över dem, men också en antydan av sårbarhet.

De berättar, att de stiger upp klockan sex på morgonen för att be. Därefter äter de frukost tillsammans, innan de tar tag i dagens arbete – att passa upp och ta hand om de gamla, sjuka nunnorna. Vid lunchtid går de till kyrkan, dit en präst kommer varje dag och predikar för dem. Efteråt äter de tillsammans, arbetar med de äldre, och på kvällen ber de igen före middagen.

Jag frågar dem, vad de tycker är mest givande med livet som nunna, och Pura vara snabbt: ” Det är mycket givande, att leva i en gemenskap som vår – jag vet inte om folk helt kan föreställa sig hur det är att leva på detta sätt, så nära varandra. Det är ju ett kollektiv, där vi delar på allt, och där du måste lära dig tolerans och att ge allt för gemenskapen. Du blir tvungen att lägga ditt egna ego åt sidan, och det är en givande och utvecklande process.” säger Pura, och tittar frågande på de andra, för att se om de håller med. Både nickar bekräftande, och Petra fortsätter: ”Ensamheten har också en stor aspekt i detta, för även om vi bor och lever nära tillsammans, så är ensamheten många gånger stor, och det är någonting du måste acceptera. Livet som nunna medför på många sätt det allra bästa, men också det allra svåraste.”

De berättar, att nunnor aldrig stannar i ett och samma kloster. När de kommer högre upp i hierarkin sänds de runt i hela landet och också till utlandet. På så vis har till exempel Petra bott och arbetat i ett kloster i Rom, och runtom i Spanien. De berättar, hur otroligt hårt det kan vara att få besked om att man ska byta kloster. ”Du har kanske varit på samma ställe under flera år, och trivs där, knutit band till de andra nunnorna, och så plötsligt, nästan från en dag till en annan, får du besked om att du ska flytta.” säger Pura, men berättar också, att sådana är villkoren, och att du känner till dem från början. Petra tillägger, att den enda fördelen när du flyttar, är att du som nunna inte har särskilt mycket att packa. ”Allt vad jag har, får plats i en resväska.” säger hon och skrattar.

Jag frågar Pura och Petra om de någonsin bär vanliga kläder. Båda skakar på huvudet, och Petra berättar hur skönt det är, att bara ha nunnedräkten att klä sig i: ”Det är aldrig någonting att fundera över, oavsett vart jag ska. Om jag till exempel ska på bröllop så har jag ingenting att stressa över, vad jag ska ha för kläder eller hur jag ska sätta upp mitt hår. Jag tar på mig nunnedräkten och huvudklädnaden och är färdig med det.” säger hon nöjt.
Trinidad tillägger, att oavsett var hon befinner sig, så vet folk instinktivt att hon är nunna, även om hon går i vanliga kläder. ”Jag vet inte hur de ser det, men de tilltalar mig omedelbart med ”syster” – det kanske är någonting med utstrålningen.” säger hon, och rycker på axlarna.

Teet har för länge sedan svalnat, och småkakorna har ätits upp, och jag lägger märke till att nunnorna börjar bli lite rastlösa och blickar mot klockan på väggen. De säger försiktigt, att strax börjar den dagliga gudstjänsten.

Utanför på gatan blir jag mött av buller och kaos, och det är svårt att veta vilka oförutsedda händelser dagen för med sig. Den stora porten bakom mig glider långsamt igen. Rutinen inne i det lugna klostret fortsätter utan avbrott, liksom det gör varje dag.