I år firar Spanien 25-års jubileum som EU-medlem. Många motorvägskilometrar är byggda av EU-medel, lantbruket har tagit lära av andra medlemsländer och lagt gammalmodiga skördemetoder bakom sig medan utbyte av undervisningsmetoder, teknologi och kultur har hjälpt Spanien ut ur diktaturens mörka isolering till ett modernt samhälle – och till en viktig spelare i den stora gemenskapen. Det betyder att Spanien idag står i symbolisk skuld till Europa för den moderniseringsprocess som har fört landet in i det 21:a århundradet.

För att förstå Spaniens nuvarande situation, som en av de största europeiska ekonomierna och en av de mest glödande anhängarna av det europeiska samarbetet ska vi bege oss tillbaka till 1970-talet.
Franco är död och den enväldige kungen Juan Carlos I har frivilligt och med stor iver påbörjat moderniseringsprocessen, vars mål är demokrati och frihet såsom i ett modernt och västerländskt samhälle. Genom att använda EU som sparringspartner fick man många av de tidigare diktaturstödjarna till att ansluta sig till moderniseringsprocessen. Redan under Francos tid hade man försökt att bli medlem i unionen, men EU höll Spanien på avstånd på grund av det diktatoriska styret.
Enligt Pablo Podadera Rivera, professor i Ekonomi och Europastudier vid Málagas Universitet, var medlemsförhandlingarna, som fördes från och med demokratins officiella införande mellan 1978 och 1986, när Spanien godkändes som medlemsland, avgörande för en framgångsrik moderniseringsprocess. Moderniseringen kunde tydligt ses i många punkter: infrastruktur, offentliga tjänster och möjligheten för arbetskraftens fria rörlighet och den tullfria gemenskapen.
Befolkningen riktade sitt hopp mot EU och fick genom medlemskapet också del av de viktiga landbruksbidragen. Det resulterade i en enorm modernisering inom lantbrukssektorn, som på många områden fungerade som den hade gjort under 1800-talet. Den ekonomiska tillväxten var tydlig och välståndet spred sig i landet. Rivera menar även att euron var rätt för Spanien, då den ökade landets export- och importmöjligheter genom en stark valuta. Enligt Rivera har flera vetenskapliga studier visat att Spanien endast har vunnit på att ansluta sig till euron, trots att man har fått betala ett relativt högt pris i form av högre inflation och avvecklandet av en självständig nationell monetär styrning. Personligen tror Rivera att krisen skulle ha drabbat Spanien ännu hårdare ifall landet inte hade ingått i eurosamarbetet.

Pablo Rivera betonar vikten av att stötta Grekland.
”Ett totalt sammanbrott i Grekland skulle inte bara sätta frågetecken vid eurosamarbetet, utan ännu värre skulle det vara med de frågetecken som skulle uppstå kring det europeiska samarbetet rent generellt och kring den europeiska integrationsprocessen. Skulle låta Grekland falla, så skulle det inte bli en bankrutt med en ekonomisk rekonstruktion, som skyddar de gemensamma europeiska intressena”.

Alla spanska regeringar, om de har varit höger- eller vänsterorienterade, har vänt blicken mot EU med en gemensam politik. Både Adolfo Suárez, Leopoldo Calvo-Sotelo och Felipe González arbetade hårt med att inkorporera europeisk lagstiftning i Spanien. Bara inom loppet av det första halvåret av medlemskapet antog den spanska regeringen 60 000 sidor europeisk lag. Spanien, i sin iver efter att frigöra sig från sin diktatur-image, har blivit en av de största EU anhängarna och är än idag fortfarande förespråkare för federalism på lång sikt, alltså en egentlig europeisk stat.

Spanien har varit EU:s idealexempel när det kommer till den europeiska integrationsprocessen och har i sitt ordförandeskap särskilt arbetat för skapandet av euron och ett tätt ekonomisk-politiskt samarbete samt för mänskliga rättigheter. Spanien har således arbetat upp en tradition för starkt lojalt samarbete och hängivelse till den europeiska gemenskapen.
Det har även varit Spaniens kännetecken att vara Europas språngbräda till Latinamerika och de arabiska Medelhavsländerna.

I Spaniens många separatistpartier är många förvånansvärt positivt inställa till integrationen i EU. De mest separatistiska delarna av CiU och det katalanska separatistpartiet ERC förklarar sitt stora stöd till EU och det sistnämnda önskar att bli en självständig medlemsstat i EU och på lång sikt en region i EU. Således arbetar man för ett fortsatt större oberoende av Spanien, men för större integration i det europeiska samarbetet. Det är ett tydligt exempel på spanjorernas djupa anslutning till det europeiska samarbetet.