Fotobyline – Foto: TV3/Thomas Engström

Efter att ha tittat på några avsnitt av TV3:s serie Svenska Hollywoodfruar insåg jag att serien innehåller något jag tycker väldigt mycket om; ett porträtt av en människa som ter sig glad i livet. Jag känner inte Maria Montazami. Min beskrivning av henne är helt baserad på den bild som målas av henne i tv-serien. Den bilden av ikonen Maria Montazami ger mig inspiration i vardagen. Hon är en välbärgad svensk hemmafru som homestagear och bloggar. Hon bor med sin amerikanske man och deras fyra barn i Hollywood. Familjen tycks ha det mesta man kan önska sig materiellt. Det slående med Maria är att hon verkar så glad, lycklig och nöjd med sitt liv. Hon signalerar lugn, stabilitet och tycks ha tid för människorna runtomkring henne. Det är möjligt att verkligheten och hennes riktiga liv ser annorlunda ut men jag väljer att tro att hon är precis så glad och positiv som hon verkar vara.
Jag har kommit på mig själv med att vid flera tillfällen tänka att ”jag behöver mer Maria Montazami i mitt liv”. Jag vill ha mer av hennes lugn, hennes glädje och tacksamhet inför livet och vardagen. Kanske underlättar pengar livet, men att pengar per automatik ger lycka tror jag inte på. I något avsnitt sa Maria att hon var tacksam över sitt liv, tacksam att hon fick vara hemma och ha roligt. Hon säger också i något avsnitt att hon inte jobbar utan ”bara” är hemma men något i stil med att ”tro mig, det är ett heltidsjobb”. Jag tycker det är coolt, för jag tycker att det är sant. Jag tycker det är så befriande att se en förälder till fyra barn som erkänner att fyra barn behöver tid. En förälder som inte hela tiden är stressad, pressad, urskuldande, frustrerad eller arg. Att höra att en familj kräver jobb är befriande. Det har inte med pengar att göra.

I ikonen Maria Montazami finns det nog både lite spanskt och lite svenskt. Om hon bodde i Spanien skulle hennes (svenska) lugn och sävlighet stå i skarp kontrast mot de salvor av ord som flödar spanjorer emellan. Under den tid hon säger ”ja….” har spanjorerna redan hunnit avhandla flera teman i munnen på varandra. Jag tror att Maria bara lugnt skulle stå där med huvudet lite på sned och vänta tills det blev tyst och sedan säga något lugnt och klokt och jordnära. För mig är hon spansk i att hon bjuder på sig själv, hon betonar det i ett avsnitt, vikten av att bjuda på sig själv. Det gör livet lättare tror jag. Att inte ta sig själv på så stort allvar. Att öppet glädjas åt de varma hjärtenära livsingredienser som familj och bra människor innebär. Att våga bejaka livslusten, att skratta och vara glad. Att stå för den man är och våga le åt sig själv ibland. Det tror jag utgör en stor del av nyckeln till ett liv där man har tillgång till en stor del av sig själv. Om det är spanskt eller svenskt kan debatteras. För mig är Maria Montazamis varma inställning till livet och närheten till skrattet absolut mer sydländsk än svensk. Spansk värme och livsglädje ligger i linje med bilden jag får av henne som människa, kvinna och mamma som står för mycket som är bra. Hon verkar ha tid för sina barn och tid för sig själv. Hon verkar tycka om att vara med sina barn och sig själv. Självklart kan inte alla leva ett exakt likadant liv som hon. Men många i våra välbärgade länder skulle kunna vara mer nöjda, glada och tacksamma för sina liv. Många skulle kunna ha mer tid att lyssna på sig själva och inte låta omvärldens krav och förväntningar störa dem i den utsträckning de gör. Maria bjuder t ex i tv-serien på några av sina hang-ups. En är att hon måste sätta på sig läppstift ett otal gånger varje dag, annars känner hon sig exponerad. Det kan låta banalt. Men jag tror att de flesta av oss, om vi börjar tänka, har dylika små fixa idéer. Det kan vara en viss färg på skjortan, nyputsade skor, eller en speciell parfym som ger oss kraft. Det viktiga är att tänka och välja och stå för det som är vi själva. Få saker är egentligen konstiga. Få saker är egentligen viktiga. Hur vill vi egentligen leva? Har vi egentligen så många måsten som vi tror? Jag beundrar Maria för att hon verkar ha hittat hur hon vill leva. Jag beundrar hennes lugn och hur hon bara verkar finnas där, samtidigt som hon har en massa tankar och åsikter och synpunkter. Hon är cool helt enkelt. Jag ska försöka vara mer som hon, på mitt sätt.