|
||||
| Kära läsare november 2011 |
|
Det krävs uppenbarligen mer än ett mirakel om inte oppositionen ska vinna valet 20 november. Man ska naturligtvis vara försiktig med att bli för tvärsäker. Tänk bara på Aznar som skulle ha haft täten 2004 enligt opinionsundersökningarna. Kanske lyckas Zapateros efterträdare, trädgårdsnisseklonen Rubalcaba, dra upp en kanin ur hatten under valkampanjen. Men borde inte det ekonomiska trycket, som onekligen är stort, bli en väsentlig faktor. Vi har liksom drabbats av en planekonomi – bara utan plan. Till att börja med jag en absolut anhängare av marknadsekonomi, men inte den versionen vari allting hålls igång på konstgjord väg med hjälp av bidrag och hjälppaket. Det ligger också någonting planekonomiskt i att vi är bundna av handelsavtal som tvingar oss att köpa apelsiner från fjärran, när vi nu själva har dem i trädgården. Låt dock människor köpa det de vill som det passar dem! Naivt! Hör jag någon ropa i bakgrunden. Det är möjligt, men hur tycker ni själva egentligen att det går? Här i Spanien är det pinsamt många som inte fått sin lön utbetalad i månader. En helt absurd arbetslagsstiftning tillsammans med fackföreningarna gör detta möjligt. Hur förnedrande är det inte för vuxna människor (offentligt anställda i La Línea) att bränna däck vid gränsen till Gibraltar för att uppmärksamma problemet? Ibland misstänker jag att vi är på väg att förgöra oss själva: att vi är i full fart med avvecklingen av människan. Vi har helt enkelt blivit väldigt konstiga. ”Så har det alltid varit”, kommer säkert någon att rätta mig. Så kan det gott och väl vara, men man har inte alltid fått det upptryckt i ansiktet – på TV, i tidningarna och på nätet. Sedan har det inte heller alltid varit så att man måste veta allting om alla. Eller har det? Kanske var tidigare tiders gränser för vad man skrev och sade, blott ett uttryck för teknologisk begränsning. För 20 år sedan kunde man inte hacka sig in i folks mobiltelefonsvarare med den enkla anledningen att ingen hade en sådan. Men det kan vi göra nu. Och vi gör det. På den andra änden av skalan sitter visa människor, professorer, akademiker, framtidsforskare och andra kloka huvuden, som i medierna berättar om hur de tror att morgondagen kommer att se ut. Vi har förtroende för dessa människor som arbetar inom specifika ämnen varje dag, de har en bakgrundskunskap i det som de talar om. Men varför gör vi inte som de säger? Litar vi trots allt inte på dem? Har vi förlorat tilliten till makthavarna? Önskar vi bara få lov till att bestämma själva? Har vi fått nog av regler, lagar och speciellt förbud? Bästa hälsningar |
| Senast uppdaterad ( 02-11-2011 10:44 ) |









