Denna gång var det inte en skäggig arab som drevs av sin önskan om martyrskap och sitt hat mot väst. Denna gång var det Anders Breivik. En blond, blåögd norrman som kallblodigt och systematiskt avrättade 77 personer. En högerextrem enstöring. En man som var emot socialism, feminism och islamism. En man som under nio år planerat och sedan målmedvetet genomfört vansinnesdåden.
Vi vet vad som drev honom, men vad skapade honom?
Av Mary Touma
Enligt ett 1 500 sidor långt manifest som Breivik författat och distribuerat började hatet redan när han var ung. Han blev rånad av pakistanier och efter den 11-septemeber och anti-arabpropagandan som följde blev han övertygad om att islam var ett problem. Det enda han ansåg vara värre än muslimer var norrmän som var för multikultur – han kallade dem landsförrädare. I hans ögon innebar invandring ett hot mot den rena rasen. Men händelserna den 11 september lämnade inte bara spår i Breiviks liv. Alla kommer vi ihåg var vi befann oss den dagen, och tillsammans med världen såg vi på när två passagerarplan rammade tvillingtornen i New York och släckte hundratals liv. Kaoset var ett faktum. Uppståndelsen var enorm. Ordet terrorism fick ett ansikte och tillsammans skulle vi stå eniga för att besegra fienden. Nu har det gått 10 år. Två länder har invaderats, tusentals oskyldiga har dödats, regeringar har störtats ännu är det inte över.

11 september – decenniets största lögn
Ursprungsplanen var att besegra terrorismen - dock hör jag till konspirationsteoretikerna som inte tror på den. Det finns helt enkelt för många frågetecken och sammanträffanden kring hela händelsen. Dokumentärfilmen Loose Change visar detaljerade filmklipp, bilder och dokument kring händelserna den 11-september. Hur hålet i Pentagon som påstås ha orsakats av en Boeing inte ens hade plats för en litet flygplan, hur man återfann en liten bit av en koran - men aldrig gigantiska vrakdelar, hur tornen sprängdes nedifrån för att provocera fram ett ras och hur dokument visar att liknande operationer planerats av den amerikanska regeringen sedan 60-talet för att gynna landet ekonomiskt.
Jag kallar kriget mot terrorism för decenniets största lögn och har hittills inneburit mer död och förstörelse än vad Bush och Bin Ladin hade förväntat sig. Ja, de är allierade, och den 11 september låg Usama i en sjukhussäng i Dubai och följde historiens största bluff i direktsändning. För de som inte minns började vänskapen redan när Pappa Bush samarbetade med Bin Ladin för att besegra Saddam under Gulfkriget. Dock misslyckades operationen och händelserna den 11-september var ett planerat tillfälle för presidentsonen att vinna sin fars kamp. Den officiella förklaringen till invasionerna var massför-störelsevapen och farliga självmordsbombare. Sanningen var oljan i Irak och opiumet i Afghanistan. Utåt sett ville USA uppfylla sitt syfte som världspolis men den egentliga planen var att ha ekonomisk överhand.

Obama dödade inte Bin Ladin. Redan 2001 led han av en njursjukdom och hans dagar var räknade. I början av 11-septemberhypen och kriget mot terrorism släppte Bin Ladin fler videoklipp är en Oscarsvinnare, sedan blev det tyst. Hans död offentliggjordes aldrig, men lagom till omvalet av president Obama meddelades en väldigt förvrängd version av Bin Ladins öde. Det är lustigt att man på ett par dagar kunde hitta Saddam, skäggig, smutsig och utmärglad i ett hål i marken medan Bin Ladin, en två meter lång arab i behov av dialys boendes i en stor villa mitt i Pakistan inte hittades förrän efter 10 år. De som går på myten om att han begravdes till sjöss är inget annat än naiva. En man som varit efterlyst i 10 år och som påstås ha så mycket amerikanskt blod på sina händer skulle aldrig komma undan så lätt. I George Bushs sista tal uppmanade han sitt folk och världen att ”inte tro på konspirationsteorier”. Undra varför den amerikanska regeringen kände att det var viktigt att klargöra en sådan sak?

Konsekvenserna av en lögn
När media födde stereotypen av en terrorist, smutskastades alla svartmuskiga människor på jorden. Araber, som iranier, som turkar, det fanns ingen skillnad längre – alla var potentiella terrorister. Västlänningar säger sig propagera för lika värde, men likförbannat stelnar de till av rädsla så fort en arab stiger ombord på planet. Vad den amerikanska regeringen inte tänkte på, eller struntade i att ta hänsyn till, var att anti-arabpropagandan skulle komma att inspirera så många till att omvandla hat mot terrorism.

Hade Anders hetat Ali hade förklaringen funnits i hans religion men Breivik blir utmålad som psykiskt störd eftersom begreppet kristen, högerextrem terrorist inte finns. Det närmaste man kan komma är nazismen och skinnskallarna - ett fenomen man trodde hade dött på 90-talet. Breivik bevisade att det lever än idag, skillnaden är att det i t.ex. Sverige blivit rumsrent och flyttat in i riksdagen. Skinnskallarna har fått hår, tagit av sig stövlarna med stålhätta och fått en syl i vädret. I Norge röstades de inte in, Breivik tog saken i egna händer och skrev historia.

Trots hans hat mot muslimer kan jag inte undgå att se likheter mellan honom och de extremaste av dem. Precis som dem dödar han i Guds namn, planerar och genomför dåden beräkneligt, erkänner stolt och känner ingen ånger. De är produkten av samma bluff, men står på motsatta sidor av det politiska slagfältet. Hur många Anders Breivik har skapats under dessa 10 år och hur många fler är kapabla till att ta livet av oskyldiga? Känner den amerikanska regeringen någon skuld för konsekvenskerna? Hur många terrorattentat, hur mycket rasism, och hur mycket rädsla hade kunnat undvikas om händelserna den 11-september fick lika lite medieutrymme och glömdes bort lika fort som den 11-mars? Det är inte alla som kommer ihåg, men det var terrordådet som ägde rum i Madrids tunnelbana. Vi kanske inte ens hade vetat hur en arab ser ut.
En resenärs vittnesmål

Terrorism har inte bara drabbat oss känslomässigt utan även rent praktiskt. Aldrig tidigare har man kroppsvisiterats på en Europeisk flygplats. Aldrig har man behövt ta av sig skorna, sätta på sin dator och mäta upp sin vätska med decilitermått bara för att stiga på planet. Jag har talat med en man som väljer att vara anonym. Han fick känna på hur det känns att behandlas som terrormisstänkt, detta enbart för det arabisktklingande namnet. Meningen var att han skulle åka hem till Sverige ett par dagar efter den 11 september. Biljetten hade bokats långt innan. På flygplatsen samma dag fick han veta att han och hans vän inte kunde åka hem. Just då fick de inte det i alla fall. Förstående men frustrerade fick de två vännerna gång på gång svara på frågor om vad de gjorde i USA. Vilka familjeband de hade där. Varför de åkte dit, var de kom ifrån. Agenter gick igenom deras väskor och handbagage. Rutinkontroll, sa de. Videokameran stod på tur. Allt som hade filmats skulle förklaras. Varför filmade de vissa byggnader? Männen förklarade uppgivet att det är sådant turister gör. Två veckor hann passera innan de fick beskedet att det gick bra att åka hem. Under tiden fick de bo på hotell tillsammans med andra svenskar som väntade på att luftrummen skulle öppnas. De eskorterades till sin gate av kostymklädda FBI-agenter och kunde sätta sig på planet hem. Minnet mannen har kvar är en stämpel i sitt pass som i förhand avslår alla visumansökningar han kan tänkas göra de nästkommande två åren.