5. april, 2020  |  Skriven av Karethe Linaae

Bakom stängda dörrar – klosterliv i det 21 århundradet

Här om dagen körde jag förbi en man med ett djur över axeln. Först trodde jag att det var en herde med en skadad vallhund, men när jag kom närmare såg jag att vandraren var en franciskanermunk. Jag satt kvar med en söndagsskolebild av en herde och ett lamm. En sådan syn hade varit otänkbar där jag tidigare bodde i Nordamerika, men här i det lantliga Andalusien är munkar och nunnor vardag.


Rosenkransar och herdar

Det råder inga tvivel om att Spanien är ett väldigt katolskt land. I Ronda gör invånare korstecken när de går förbi ett kapell, även om de är ute och joggar eller kör scooter på en ojämn landsväg. Många sätter sina barn i katolska skolor och nästan alla mina grannar är medlemmar i en av stadens 14 olika religiösa brödraskap. De flesta firar livets milstolpar framför altaret och ser inte rosenkransar som modeprylar. Trots att allt färre går i kyrkan om söndagarna kan de mässan utantill och alla i staden känner minst en som är nunna. Därför är det inte förvånande att min lilla stad med 35 000 invånare fortfarande har ett halvt dussin aktiva kloster. Men frågan är hur länge dessa kommer att förbli? 

Nästan varje månad stängs ett nunne- eller munkkloster i Spanien. De flesta har varit en del av lokalsamhället i flera hundra år. Religiösa bröder och systrar brukade undervisa, vårda sjuka, ge vägledning samt be för behövande. 1980 hade Spanien nästan 100 000 munkar och nunnor i ett dussin olika ordnar. Några årtionden senare är det nästan bara 40 000 kvar. Ytterligare 1 000 religiösa lämnar sitt kall varje år – inte för att de övergett sin tro för ett vardagsliv, utan de flesta dör helt enkelt av ålderdom. Genomsnittsåldern för spanska nunnor och munkar är 64 år, medan jesuiter och andra ”strängare” ordnar har en genomsnittsålder på 75 år.

Grannkloster

Det lokala klostret är, liksom vårt grannskap, uppkallat efter Frans av Assisi. Convento San Francisco byggdes på 1600-talet och ligger på samma plats som kung Fernando belägrade och vann tillbaka staden från muslimerna 1485. Under spanska självständighetskriget 1808 överfölls klostret av Napoleons styrkor och under det spanska inbördeskriget på 930-talet brändes det nästan till grunden. Man skulle kunna tro att det inte finns någonting kvar av originalbyggnaden då dess historia är så mörk, men när man går över klostrets gårdar, öppnar tunga trädörrar med enorma smideshandtag, går upp längs knarrande trappor och in i tysta gångar med gamla nischer och möter religiösa helgon samt handmålade porslinsfigurer av Jesusbarnet, så är det inte längre så svårt att inbilla sig hur livet var här för länge sedan.

Men hur är det egentligen att vara nunna i dagens samhälle?

Jag bestämde mig för att besöka våra systrar för en pratstund.

Syster Natividad (90)

Den äldsta nunnan i klostret är Syster Natividad, som är mycket bedårande. Hon kallas också la Madre Abuela (Mor Farmoder). Den före detta abbedissan är en energisk liten kvinna som tycker om att berätta historier och hon skojar med min man när han kommer för att mäta hennes blodtryck. När jag kommenterar hennes goda humör säger hon djärvt: ”Vi har gett löfte om fattigdom, inte om elände.”

Syster Natividad är ostoppbar, trots att hon snart fyller 91 år. Hon är ansvarig för de prunkande blomkrukorna på klostergårdarna och är den som förhandlar med arbetarna när klosterbyggnaden ska renoveras. Den gamla nunnan är också en fantastisk sömmerska och reparerar skjortor samt lägger upp byxor för en symbolisk summa för grannskapet. När jag tänker på det kan jag inte minnas att jag någonsin ha sett henne utan en fingerborg eller sysaxen dinglande i ett snöre från fickan på hennes välstoppade, slitna dräkt. Även om läkaren inte tillåter henne att springa runt som hon gjorde förr protesterade hon kraftigt när hon blev ombedd att sluta tvätta för hand om vintern i de stora stenanläggningarna ute på klosterträdgården, speciellt sedan det nu finns en modern tvättmaskin i grovköket. 

”Vad vill de att jag ska göra? Sätta mig ned och vänta på att dö?”, säger hon med glimten i ögat.

Rosário, som hon hette tidigare (förr i tiden bytte nunnor namn när de gick i kloster), ville alltid bli nunna. Hon föddes i Estepa i Sevillaprovinsen 1929. Hennes pappa dog innan hon föddes och hennes mamma förlorade fem av sina elva barn vid födseln. Därför ville inte mamman ”förlora” sin yngsta dotter till kyrkan, speciellt sedan en av hennes äldre döttrar redan var nunna. Men Rosita, eller lilla Rosário, gav inte upp. Hon argumenterade med att ingen skulle komma att förlora henne, för hon skulle inte dö, för nunnor är ju av denna värld. 

”Be och fråga Gud vad du är menad till att göra”, var det enda mamman kunde svara.

För att kunna offra sitt liv till en religiös orden behövde Rosário ett brev från sin lokala präst, som behövde förklara att hon kom från en god katolsk familj, var rätta sortens unga flicka och att hon hade ett starkt religiöst kall samt att hennes mentalitet passade för klosterliv. 

”Inte alla tyckte att jag hade en nunnepersonlighet, men du behöver inte vara en dyster person för att välja att leva ett tillbakadraget klosterliv.”

Rosário kom som nybörjare till Convento San Francisco den 18 april 1952, alltså för snart 68 år sedan.

”Jag är mycket lycklig här i klostret. Jag skulle inte önska mig något annat liv”, säger hon, alltid med ett varmt leende.

Många unga spanska flickor blev nunnor på grund av den svåra ekonomiska situationen som rådde i Spanien förra århundradet.  Efter att ha gett löfte om fattigdom, kyskhet och lydnad, tillbringade de resten av sitt jordiska liv instängda i ett kloster utan någon ytterligare kontakt med sina kära, kyrkan var deras nya familj. 

Fortfarande i dag utgör kvinnor 75 procent av Spaniens religiösa och en tredjedel av dem har valt ett instängt liv.

Abbedissan, Mor Nieves (74)

Mor Nieves är den nuvarande abbedissan, en roll hon fick efter ett hemligt val bland nunnorna för ett par år sedan. Som föreståndarinna tar hon hand om klosteraffären, kommunikation med den lokala prästen och kyrkan samtidigt som hon har det överordnade ansvaret för de andra nunnorna. Mor Nieves är den enda av systrarna som kommer från Ronda. Hon växte faktiskt upp i ett hus mitt över gatan från klostret. Som barn brukade springa ut och in i klostret, så klosterlivet har alltid varit hennes naturliga väg i livet. När hon fyllde 18 år berättade hon för sina föräldrar att ”Gud har kallat mig!” och bad om deras tillstånd att bli nunna. Då myndighetsåldern på den tiden var 21 år, behövde hon föräldrarnas skriftliga godkännande. Klostret har sedan dess varit hennes hem i 58 år.

Mor Nieves är social samt sprudlande och hon hälsar alltid på mig med ett glatt ”Hola, preciosa!” (Hej fina!) när jag kommer på besök. Medan andra nunnor inte tycker om att lämna klostret tycker abbedissan om att ge sig ut på stan ibland. Senast jag träffade henne utanför klostret var för ett tandläkarbesök, men det kunde lika gärna ha varit för att hon hade problem med mobilen. Sådana ärenden hade inte varit tillåtna för några generationer sedan, men i dag har isolerade nunnor lov att lämna klostret för läkarbesök samt för att gå till offentliga instanser eller andra nödvändiga avtal. Inte heller alla nunnor ser smartphones och sociala medier som en del av det religiösa livet, men till och med påven Francis är aktiv på Twitter med fler än 17 miljoner följare – fler än många internationella kändisar och tv-stjärnor. För Mor Nieves är WhatsApp ett verktyg för att hålla kontakt med personer utanför klostret. Det var också så vi avtalade tid för dessa intervjuer.

För Mor Nieves är den största glädjen med klosterlivet att vara guds tjänare och kunna tjäna dem som själv är tjänare. Hon erkänner att det inte alltid är lätt att leva ett gemensamt och instängt liv: ”Vi har fötterna på jorden som alla andra. Vi är inte änglar eller helgon. Men vi har det bra här. Vi är fattiga, men vi har det bra.”

Dagen på klostret börjar kl. 06.30 och slutar klockan 22.00, alltid med bön. Systrarna är tysta fram till efter frukost och sedan igen efter middag fram till läggdags. De bör undvika onödig konversation och tala tyst resten av dagen. De kontemplativa nunnornas liv består i det stora hela av två saker: arbete och bön, sedan fysiskt arbete ses som en förlängning av systrarnas kontemplation. Och jobbar gör de. Många känner inte till detta men klostret får inget ekonomiskt stöd från Rom. Dessutom har privata donationer till klostret minskat kraftigt under de senaste åren. Så, trots att nunnorna lever mycket sparsamt har de behov av pengar för att leva (fram till vintern 2018 hade de inte värme i sina stenkalla celler). Systrarna ansvarar för att skaffa ekonomiska medel för att täcka sina egna levnadskostnader samt för underhåll av klostret. För en del religiösa anstalter går alla intäkter till att ta hand om sjuka och äldre nunnor medan andra måste söka hjälp hos lokala matbanker. Nunnorna som jag besöker här insisterar att de inte vill be om hjälp. Samtidigt tjänar de inte tillräckligt på deras traditionella bakning för att kunna driva klostret, och långt mindre än att ha tillräckligt till att täcka social- och pensionsförsäkringen, som nunnorna blev del av 1977.

Klostret San Francisco försöker att anpassa sig till dagens samhälle, men det är en enorm omställning, speciellt för de äldre nunnorna. Liksom alla klostersamhällen måste de komma på nya sätt för att tjäna pengar. Traditionellt har nunnorna sålt kakor och andra bakverk till de lokala, men nu måste de utveckla sin verksamhet till att erbjuda sina banverk till även företag och restauranger. En del kloster har en nätbutik och skickar sina produkter världen över, men nunnorna här är ännu inte så avancerade.

Klostrets stora industriella kök ser ut som en kakfabrik från 50-talet. Här står systrarna böjda över tråg med mandlar, som de knäcker en efter en, för att sedan baka sina populära mandelkakor. Skulle man räkna ut tiden det tar dem att baka var och en av dessa skulle priset vara så astronomiskt att endast den spanska kungafamiljen skulle ha råd att köpa dem. För nunnorna är detta ett jobb som de gör med andakt. Kanske är bakandet en slags meditation för dem? Men bakandet är inte det enda som nunnorna måste förändra. Tomma rum som står tomma på översta våningen i klostret hyrs nu ut som privata förråd och andra lediga rum på deras yttergård gjordes förra sommaren om till lägenheter. Kanske går det snart att hitta San Francisco-nunnorna på AirBnB?

Systrarna berättar att spanska kloster befinner sig i större kris än någonsin tidigare – på grund av bristen på religiöst kall hos unga, för att det inte finns tillräckligt många präster för mässorna (katolska nunnor får inte hålla mässa) samt på grund av de ökade kostnaderna för underhåll av de enorma och ofta historiskt viktiga klosterbyggnaderna. För inte så länge sedan var munkar och nunnor samhällets lärare, sjuksköterskor, sanitetsarbetare och en allmän hälsotjänst, men i dag måste man ha certifikat och universitetsutbildning för nästan alla yrken. Religiös skolning och att ha lev i kloster ses inte som arbetserfarenhet utanför klostrets väggar. Själva rollen som själahelare tas i allt större grad över av psykologer, äktenskapsrådgivare, socialarbetare, beroendeterapeuter och mer än någonsin annat av internet. Dagens unga som känner kall att hjälpa behövande kan välja i ett hav av stora organisationer som välkomnar dem med öppna armar utan att kräva kyskhet, isolation eller andra personliga restriktioner som åläggs av religiösa ordnar. Det är svårt att tänka sig en spansk ungdom som är villig att acceptera ett instängt liv i celibat och fattigdom, med alla de valmöjligheter som de har i dagens samhälle. 

”Hade det inte varit för de nya som kommer till vårt kloster från andra länder hade vi tvingats vrida om nyckeln för gott”, säger abbedissan. 

När Mor Nieves kom hit 1962 hade klostret 18 nunnor. I dag är det bara fem nunnor kvar. Två är födda i Spanien och de andra kommer från Mexiko och Kenya, medan klostrets nykomlingar är från Tanzania och Madagaskar. Enligt statistiken kommer var femte spansk munk och nunna från ett annat land. I San Francisco-klostret är de bara 25 procent spanjorer, eller 10 procent om man räknar med de nya. De flesta som söker sig till spanska kloster kommer från Afrika, Latinamerika och Asien, vilka är de enda världsdelarna där katolicismen fortfarande växer eller klarar att hålla tron. Men även med denna sorts ”import” från andra kontinenter klarar kyrkan inte att bromsa avbefolkningen i alla ordnar, inte heller hoten om stängning som klostren står inför. 

Syster Isabel (45)

Tillskillnad mot de äldre nunnorna hade Syster Isabel en karriär innan hon blev nunna. Elizabeth, som hon tidigare hette, växte upp i Machakos i Kenya. När hon var 17 år berättade hon för sina föräldrar att hon ville bli nunna. Hennes pappa trodde att det var ett tonårsinfall och insisterade på att hon skulle utbilda sig och få ett yrke innan hon fattade sitt slutgiltiga beslut. Elizabeth läste ekonomi och jobbade i 4 år. Då hon berättade för sin arbetsgivare att hon skulle gå i kloster trodde inte heller han att det var seriöst. Hon rekommenderades att prova på klosterlivet i 1 år och om hon inte tyckte om det kunde hon komma tillbaka till jobbet. 

Nu har Syster Isabel varit nunna i 17 år. 

”Det har funnits stunder med tvivel men jag har alltid kommit tillbaka till min tro”, erkänner hon. I Kenya väljer de flesta nunnor att leva ett aktivt liv med undervisning och missionsarbete i stället för ett kontemplativt liv i ett stängt kloster, men Syster Isabel föredrar stillheten.

”Vi behöver inte vara på plats för att hjälpa. Bön har inga gränser.” Som de andra erkänner även hon att det finns utmaningar med klosterlivet. Nunnorna har olika bakgrund, språk och inte minst personlighet, som kan förstärkas i en gemensam vardag. En av utmaningarna vid samexistens i klostret är att försöka lösa konflikter genom reflektion, lyssnande och tolerans, förklarar hon.

Förutom vanliga klosterplikter koordinerar Syster Isabel utbildningen för de nya, vars utbildning normalt pågår i ett par år. Jag möter dem i klassrummet där de får undervisning i spanska, religiös sång samt läsning av heliga skrifter. 

”Varför vill ni bli nunnor?”, frågar jag och de ler blygt och mumlar någonting om att tjäna El Señor (herren). Att hitta nya medlemmar till klostret är också klostrets uppgift, inte kyrkans. Under de senaste åren har utländska nunnor fått tillstånd att besöka sina familjer vart fjärde eller femte år. Beroende på klostrets medel får de också lov att åka hem om det skett dödsfall inom familjen. På dessa resor är systrarna (som flyger i nunnedräkt) ambassadörer för klostret och försöker att väcka intresse för klosterliv bland andra unga i deras tidigare hemland.

Syster Clara (45)

Syster Clara, eller Herminia som hon döptes till, kommer ursprungligen från Aguas Calientes i Mexiko. Hon växte upp framför kyrkan i församlingen där hon sjöng i kyrkokören, deltog i kristna ungdomsklasser och senare undervisades i bibelstudier. De lokala nunnorna kände igen den unga kvinnans kallelse för ett religiöst liv och bjöd in henne till att besöka ett kloster. Redan den gången kände hon att det var det hon var menad att göra i sitt liv. På uppmaning av prästen studerad hon och blev lärare för det katolska skolsystemet i stället. Hon undervisade i 5 år men längtade alltid efter ett stillsammare liv och glömde aldrig klosterupplevelsen från sin ungdom. Hon visste att det stilla klosterlivet var vad hon behövde för att ge sitt liv mening.

Convento San Francisco har nu varit Syster Claras hem i 14 år. 

”Jag tycker om att vara själv. Jag älskar stillhet, bön och att vara i naturen, där jag känner direktkontakt med gud.” Hon erkänner att det tog tid för henne att vänja sig vid den okryddade spanska maten och bergsklimatet i Ronda, som kan vara mycket kallt om vintern. Den enda arbetsuppgift som hon inte ser fram emot är matlagning, vilket nunnorna turas om med. De andra systrarna ler och säger att alla går ned i vikt de veckor som det är den mexikanska nunnans tur i köket, men det är lättsamt sagt. Syster Clara föredrar att spela musik – religiös musik såklart. Hon försöker också att lära sig spela orgel, så att hon kan ackompanjera mässan, men klostret har bara en halvt fungerande elorgel från förra århundradet som hon kan träna på. Med franciskanersystrarnas tro och tålamod är jag säker på att en ny orgel kommer att hitta vägen till dem någon dag…

Kanske gräver jag lite mer än jag bör men jag frågar Clara hur hon kan hjälpa till i världen när hon är instängd i ett kloster. 

”Vi representerar de behövande i världen. Vi ber för dem som inte ber, för dem som lider mest samt för dem som inte känner gud. För mig är det bara gud. Och basta.”

San Francisco-klostret klarar än så länge att hålla verksamheten igång, men jag kan inte låta bli att undra hur länge till dessa historiska kyrkoinstitutioner klarar av att överleva. Kommer människor fortsätta att vilja gå i kloster i framtiden, eller är detta slutet på systraskap som vi känner det? 

”Kyrkan har genomgått många svåra perioder och vi kommer att klara oss igenom denna också”, säger Syster Clara och fortsätter: ”För vårt projekt är inte mänskligt, det är överjordiskt.”

För mer information: Convento San Francisco 

Passage de las Franciscanas 1, Barrio de San Francisco, Ronda, Málaga, 

Tel. +34 952872177


Om författaren: Karethe är bosatt i Ronda, Andalusien. Hennes första bok Casita 26 – Searching for a Slice of Andalusian Paradise kom ut 2019 och finns att köpa på Amazon. För mer information, se snobb.net

Senaste nyheterna

Ny plan för stadsplanering på väg

Byggbranschen tillbaka på spåret

Bekymmer kring de många små Covid-19-utbrotten

Plaza Mayor utökar sin designer outlet

Coronakrisen slår mot fastighetsmarknaden

Covid-19: Oro kring nya små utbrott

Annons

Läs också

De mest lovande stjärnorna inom spansk fotboll just nu

Skriven av En Sueco

Munskydd obligatoriskt från och med onsdag

Spanskt Covid-19 vaccin färdigt 2021

Ny plan för stadsplanering på väg

Kustpärlan Nerja

På besök i Baskien

Annons

Läs också

Espadrillos

Skriven av Rikke Luell Printz

Byggbranschen tillbaka på spåret

Skriven av En Sueco

Bekymmer kring de många små Covid-19-utbrotten

Skriven av En Sueco

Plaza Mayor utökar sin designer outlet

Skriven av En Sueco

De lokalas Granada

Skriven av Paulo Chichon och Mathias Krøyer Vejrup

Coronakrisen slår mot fastighetsmarknaden

Skriven av En Sueco

Covid-19: Oro kring nya små utbrott

Skriven av En Sueco

Covid-19: IT-branschen skapar fortfarande arbeten

Skriven av En Sueco