29. december, 2020  |  Skriven av Else Byskov

Montfalcó och den vildaste vandringen

Foto: Erik Gadegaard och Else Byskov

Montfalcó är namnet på en gammal, övergiven by där bara det största huset står kvar. Detta hus har nu byggts om till ett albergue (vandrarhem) och det är fint att övernatta där om man vill ut på denna vilda vandring. Och det vill vi ju så gärna, så när vi planerar vår årliga resa norrut, planerar vi den så att vi kan besöka Montfalcó längs vägen.

Montfalcó ligger ca 1 000 km från Málaga, strax norr om Llerida i Katalonien. Men själva Montfalcó ligger faktiskt i regionen Aragonien.

Det som vi nu ska besöka är en väldig ravin, som faktiskt utgör gränsen mellan de två nämnda regionerna – Katalonien och Aragonien, och den ligger alltså mer på Aragoniensidan än i Katalonien.

Denna utflykt blev alldeles speciell, och vi upplever den gärna igen!

Vi bokar vårt rum på el albergue genom att ringa telefonnumret som vi hittade på deras webbplats: www.alberguemontfalco.com/el-albergue På webbplatsen kan man se byggnaden, priser och en del av de vandringsrutter som utgår från platsen. Byggnaden har 44 sängplatser. Det finns några sovsalar till åtta personer, och i dem övernattar de flesta, men det finns också sex dubbelrum med badrum, så vi väljer ett av dem. Ett dubbelrum kostar 45 euro och vi valde till halvpension för 14 euro per person. Det är ju rörande priser för frukost och trerätters middag.

På albergets webbplats hade vi sett en beskrivning av den vandring som vi vill ut på, den heter: Ruta de las Pasarelas de Montfalcó y Congost de Mont Rebei. (Las pasarelas de Montfalcó är de två träkonstruktioner som hänger på två lodräta bergsväggar och El Congost de Mont Rebei är den plats nere i ravinen där de två motsatta bergsväggarna är närmast varandra – det är under 10 meter.) Se under ”Qué hacer (”att göra”) och hitta vandringen där. Det finns också många andra vandringar och aktiviteter, som man kan sysselsätta sig med, så här finns det vildhet för hela slanten.

På webbplatsen talar informationen om att hela vandringen kan göras på tre timmar, så vi tänkte att det var okej att vi anlände vid 16-tiden. Vi kom nämligen från Cuenca, och hann inte komma fram tidigare, dels för att vi var upptagna med att köra igenom och betrakta det vackra landskapet Serranía de Cuenca och dels för att de sista 15 km från asfalten till alberguet gick på grusväg. Man kör av från asfalten i byn Viacamp (där det i stort sett bara finns sex hus). (GPS:n kan gott och väl hitta Viacamp, som ligger på N 230). Här finns en skylt som pekar mot Montfalcó. Och nu har vi alltså kommit ut på landet, där det är nästan helt öde, med bara ett fåtal människor. Ja, vi befinner oss faktiskt i Pyrenéerna, de södra delarna, strax sydväst om Andorra.

Montfalcó ligger alltså högt över den ravin som utgör gränsen mellan de två regionerna, och här har man en fabelaktig utsikt över vattnet som löper i ravinen. Så snart vi kommer fram ber vi den unga chefen om att visa oss vägen till starten av vår vandring och vi får veta att vi måste vara tillbaka kl. 20.00, för då serveras middagen. Vi fattar därför snabbt stavarna och ger oss iväg. Vandringen börjar med att leda oss genom en skog på väg ned mot vattnet. Vi går förbi en gammal källa och en tvättplats, som användes på den tiden då Montfalcó var bebodd. Stigen fortsätter nedåt, tills vi når vattnet, och så finns det ingen mer stig. I gengäld har man byggt en trappformation som har förankrats i den lodräta bergsväggen. Vi låter stavarna ligga här, för de är bara till besvär i trappor. Trappan är smal och brant och ingenting för dem med höjdskräck eller dåliga nerver. Den är verkligen kuslig, men vi har ju nerver av stål, så vi fortsätter starkt upp för trappan, utan att titta ned mot avgrunden, som kan ses mellan stegen. Väl uppe beundrar vi det enastående bergslandskapet som vi går i. Floden Río Noguera har under miljontals år grävt sig fram genom detta bergsmassiv, så det har uppstått en alldeles unik natur. Jag har i alla fall aldrig sett någonting liknande, och det får mig att med glädje tänka på hur mycket det finns att uppleva i Spanien. Många av de unika platserna skulle nog ha marknadsförts mycket mer om de legat i andra länder, men här är de fortfarande ganska okända, så man blir hela tiden överraskad när man hitta dessa naturpärlor. Det är så häftigt!

Uppe, vid slutet av trappan, finns det en normal stig, som fortsätter mot norr. Vi har nu gått i över en timmes tid och måste komma ihåg att också ha tillräckligt med tid att gå upp till alberguet, så vi har lite tidsbrist. Erik sätter sig på en avsatts och säger att jag nu får fortsätta själv. Det gör jag så, i halv galopp, för jag SKA ju till den stig som är en träkonstruktion som hänger på den lodräta bergsväggen, och som går i sicksack upp längs berget. Innan jag når fram får jag långt där nere syn på den hängbro som leder över ravinen mellan de två regionerna. Den skulle jag mycket gärna ha gått på, men jag inser att tiden inte räcker till. Och nu står jag nedanför trästigen och jag har verkligen inte sett en vildare stig. Jag har stor lust att gå upp för den, men jag lider ju av en aning höjdskräck och tiden räcker inte heller till. Lite dystert måste jag inse att jag nu måste gå tillbaka. Jag grämer mig fortfarande över att jag inte hann med den. Trist, trist, trist!

Jag skyndar mig tillbaka till Erik och tillsammans tar vi oss ned för trätrappan och ryser ännu en gång över hur hårresande det är. När vi kommer ned fattar vi våra stavar för att ta oss upp de ca 300 höjdmeter som det är till alberguet.

Vi är framme redan kl. 19.30, så jag hade ju faktiskt hunnit med en liten del av den vilda trästigen. Jag är minsann aningen sur nu, för på webbplatsen stod det ju att vandringen över till Katalonien-sidan via hängbron skulle ta tre timmar, men det stämmer alltså inte alls. Uppe där stigen startar pratar vi med ett ungt italienskt par, som hade gått hela vandringen till el Congost de Mont-Rebei (där bergen nästan möts) och de hade gått i sju timmar – alltså en hel dag. Ännu en gång grämer jag mig över de tidsangivelser som används i Spanien med systemet som de kallar MIDE (Método de Información De Excursiones). Glöm det! Det är för 20-åriga topptränade jubeloptimister och inte något för vanliga människor. Man kan lugnt dubbla den angivna tiden. Hade jag vetat det hade vi naturligtvis avsatt tillräckligt med tid. Och det irriterar mig fortfarande, för det är ju inte var dag som man befinner sig i dessa trakter.

Men alltså: hela vandringen består av den biten som vi gick och högst upp vid den vilda trästigen kommer man upp på en platå. Nu går man längs bergskanten en stund för att därefter gå ned mot vattnet, innan man kommer till hängbron, som leder över vattnet som skiljer de två regionerna åt. Väl över hängbron kommer den lokala stigen GR 1, som är en del av de historiska långvandrarstigar som finns i Spanien. Här svänger man till vänster på GR 1 och fortsätter tills man kommer till platsen som heter Congost de Mont-Rebei. Congost betyder en smal ravin på katalanska och här är ravinen så smal att man nästan kan röra vid den motsatta sidan, om man har långa armar. Det är vandringens mål och där vänder man så om och går tillbaka samma väg som man kom. En vandring som man garanterat aldrig kommer att glömma.

Tillbaka på alberguet kan vi konstatera att vi är mycket äldre än alla de andra, som inte är en dag äldre än 30 år. Men det gör ju ingenting. Vi äter middag med ett ungt holländskt par, som bor i ett tält ute i ödemarken. Kvällen och våra samtal är trevliga och det är bara bra, för det finns ingen läslampa i rummet, så när vi väl drar oss tillbaka är det bara att sova. Och det gör vi.

Turen tillbaka till asfalten nästa morgon är lite av en rysare, för vi är oroliga över om vi har tillräckligt med bensin i tanken. Det går precis, men inte längre, så se till att ha full tank innan du kör in mot Montfalcó, för grusvägen slukar bensin som en glupsk varg. Och så kör vi glada över Pyrenéerna längs okända småvägar och gläds över allt det fantastiska som vi ser överallt. 

Senaste nyheterna

Passagerarantalet kollapsar på Málagas flygplats

Juan Carlos blir delvis okränkbar

Snö och kyla över hela landet

Covid-19: smittrekord på Costa del Sol

Massor av vatten

Annons

Läs också

Covid-19: smittan utom kontroll

Skriven av En Sueco

Invånare 80+ kan nu vaccineras

Passagerarantalet kollapsar på Málagas flygplats

Juan Carlos blir delvis okränkbar

Snö och kyla över hela landet

Covid-19: smittrekord på Costa del Sol

Massor av vatten

Annons

Läs också

Historiskt avtal mellan Spanien och Gibraltar

Skriven av En Sueco

Här höjs skatterna i år

Skriven av En Sueco

Covid-19: Restriktionerna ses över

Skriven av En Sueco

Grus Lindgren: Ett konstnärsliv med fint erkännande

Skriven av Sara Laine

Ett ögonblick, vad säger panelen? (Januari 2021)

Skriven av Sara Laine

Covid-19: Fler vaccin till Spanien

Skriven av En Sueco

Covid-19: Låga smittsiffror och inga nya restriktioner

Skriven av En Sueco

Oro för hårt Brexit på Gibraltar

Skriven av En Sueco