28. mars, 2021  |  Skriven av Karethe Linaae

Munter cykeltur på den gröna vägen

Vias Verdes är ett nätverk av ”gröna vägar” som sträcker sig över hela den iberiska halvön. Sedan 1993 har mer än 3 000 km av Spaniens nedlagda järnvägar gjorts om till cykel- och vandringsleder, som del av de europeiska greenways. Dessa är tillgängliga och öppna för alla – gratis – till fots, på cykel, i rullstol, med barnvagn eller i sadeln. En Suecos skribent har gett sig ut på en av de 120 spanska cykelstigarna tillsammans med sin man.

Andalusien erbjuder många spännande aktiviteter men om du letar någonting för hela familjen och för alla åldrar kan en cykeltur längs regionens nedlagda järnvägar rekommenderas. På grund av järnvägarnas standardvidd, vida svängar och begränsade lutningar, slingrar sig dessa vägar behagligt genom landskapet utan betydande upp- eller nedförsbackar. De är ”snälla” och det är i stort sett omöjligt att villa bort sig på dem. Skyltningen längs vägen går inte att klaga på och anger avstånd till nästa stopp, trafikskylt när man korsar någon av de få gårdsvägarna och så finns det skyltar som visar sevärdheter. Vi ser även en och annan varningsskylt för Spaniens legendariska Toros Bravos, som, som tur är, står bakom staket. 

Besökare kan hitta vatten, toaletter och restauranger vid många av de tidigare tågstationerna, samt informationsplakat, rastplatser och utsiktsplattformar längs vägen. Tanken med lederna är att förbättra möjligheterna för icke-motoriserad turism, få folk att lära sig mer om naturen, bidra till hälsosammare livsstil och till utveckling i trakterna och lokal sysselsättning. 

Cykeluthyrning med full service

Vi har valt Via Verde de la Sierra mellan Olvera och Puerto de Serrano i Cádizprovinsen. Således kör vi till Olveras gamla tågstation en härlig dag, för att hämta våra hyrcyklar. Medan de kortaste vias bara är ett par kilometer långa och de längsta över 100 km, med övernattningsmöjligheter längs vägen, är den vi valt någonting mittemellan – 36,5 km, eller 73 km tur-och-retur. Denna väg är en del av den södra Camino de Santiago de la Plata och sägs vara en av de vackraste samt mest prisbelönta greenways i hela Europa.

Cykeluthyrningen har öppet kl. 9-18, men det måste man ta med en nypa salt, visar det sig, för det finns inte en levande själ där när vi ankommer. Medan vi väntar dricker vi en kopp kaffe på caféet på den nedlagda stationen, där de precis börjat ställa ut de första borden. Inga problem – vi har hela dagen framför oss.

Tanken med lederna är att förbättra möjligheterna för icke-motoriserad turism, få folk att lära sig mer om naturen, bidra till hälsosammare livsstil och till utveckling i trakterna och lokal sysselsättning.

Den unga servitören berättar att stationsbyggnaden faktiskt aldrig öppnades som sådan och att det inte heller gått tåg längs denna järnväg. Tåglinjen som skulle förbinda byarna mellan Jerez de la Frontera och Almargen påbörjades på 1920-talet, men projektet stoppades innan det öppnades, på grund av ekonomiska svåra tider och det spanska inbördeskriget, fram tills nu.

Ett par minuter senare kommer killen som hyr ut cyklarna och säger att han är färdig. De har allt från terräng- och tandemcyklar till cykelsäten för småbarn och pedaldrivna rickshaw för familjer. Dessutom har de elektriska cyklar, men det är ju fusk, tycker vi, speciellt då vi känner oss både friska och pigga. Vi har bokat ett par terrängcyklar över internet, och dessa får vi nu justerade till att passa oss. De har bra skivbromsar samt -växlar, och verkar helt okej, men kanske är sadeln en aning hård för min rumpa. Uthyraren försäkrar oss om att vi är i trygga händer. Skulle vi stöta på problem finns det ett telefonnummer på cykeln som vi kan ringa, så kommer de körandes med reservhjul eller vad det nu är som behövs. I värsta fall kan vi få skjuts tillbaka, om vi inte orkar cykla längre. Han visar oss också en karta över rutten och informerar oss om att de flesta vänder om när de kommit halvvägs, då det tar drygt 3,5 timmar enkel väg och längre på tillbakavägen då det då går lite uppför.

Klockan hinner bli nästa tio innan vi kommer iväg, vilket innebär att vi har åtta timmar på oss innan cyklarna måste lämnas tillbaka. Ja, ja. 73 km, det fixar vi, tänker jag. Och det hade inte varit några problem om vi varit aktiva cyklister. Men vi har faktiskt inte suttit på en cykel sedan vi flyttade från Kanada för snart åtta år sedan…

På två hjul i la Sierra

”Åh, så härligt det är att cykla igen!”, säger jag så snart vi ger oss av. Allt går lätt och vägarna är utmärkta. De första kilometrarna är till och med asfalterade, men sedan är det grusvägar. Vi rullar iväg, jag med stort leende, förbi ett kuperat landskap med åkrar och olivlundar, där jag stannar och fotar var och varannan kilometer. Vi kommer till den första av många tunnlar och dess perfekta eko får mig att sjunga högt. Detta går som på räls!

Efter 5 km susar vi förbi den första nedlagda tågstationen och vinkar till några personer som sitter i skuggan av stationsruinen. Vägen leder vidare in i en medelhavsskog med krokiga ekar, popplar, oleander och vild oliv. Det är bara några få ute på vägen i dag. De flesta vi möter är äldre spanjorer som efter att döma av utseendet tog del av det rikstäckande cyklandet i sina yngre dagar. Då dagen vi är ute är en dag före en långhelg möter vi en del familjer, och till och med en hel skolklass.

Vid ca kilometer 16 ser vi några berg. Vi närmar oss naturreservatet vid Zaframagón. Själva stationsbyggnaden här är nu ett observatorium samt informationscenter kring gamar som matas i närheten. Då vi tycker att detta är spännande bestämmer vi oss för att stanna här på tillbakavägen.

Vid ca kilometer 16 ser vi några berg. Vi närmar oss naturreservatet vid Zaframagón. Själva stationsbyggnaden här är nu ett observatorium samt informationscenter kring gamar som matas i närheten. Då vi tycker att detta är spännande bestämmer vi oss för att stanna här på tillbakavägen.

Nästa sträcka cyklar vi igenom några av sträckans med imponerande tunnlar innan vi kommer till stationen vid byn Coripe. Detta är tydligen vägen knytpunkt. Folk från närliggande trakter parkerar här för att gå eller cykla en tur innan de äter lunch på stationen. Det är massa liv och rörelse, så det är säkert en bra idé att undvika puentes (långhelger). Detta är också slutmålet för de flesta cyklister. Bara proffsen, de ovetande, eller de envisa – som vi – fortsätter. Men vi har ju kommit så långt. Vad är 14,5 km mer? Vi dricker lite av vårt medhavda vatten och fortsätter på cyklarna igen. 

Skymningstunnlar 

Det mest speciella med Via Verde de la Sierra är, i alla fall för mig, tunnlarna. Just denna väg har inte färre än 30 tunnlar – allt från utbyggda broar till bergstunnlar över en kilometer långa, där jag provar akustiken med lite Edith Piaff och operaparodier. Tunnlarna är estetiskt vackra, med ett klassiskt 1920-tals handhackat utseende och valv som återkommer med jämna mellanrum. Då inga lok tuffat igenom dem är väggarna inte nedsotade. Dessutom är de svala en varm dag.

De första tunnlarna vi kommer till är tillräckligt korta för att solljuset ska räcka för att se igenom hela tunneln. Senare kommer vi till längre tunnlar där belysningen tänds automatiskt när man cyklar in – en del drivs med solpaneler, andra med vanlig elektricitet. Omställningen från det starka dagsljuset in till mörkret i tunnlarna är tuff för ögonen, oavsett belysning eller ej. Som tur är har jag mina solglasögon fästa med ett snöre runt halsen, så att jag lätt kan ta av och på dem. Min man däremot, som har glasögon, önskar att han hade solklips som han kunde fälla upp och ned. Förövrigt skulle det vara svårt om man hade kontaktlinser, då det är mycket damm i luften i tunnlarna.

Trots att vägarna är stängda för biltrafik händer det att man möter något fordon eller en pickup från någon närliggande gård under en dag på de gröna vägarna. Av egen erfarenhet vill jag påstå att detta garanteratkommer att ske inne i en tunnel! Det som är bra är att vi ser fordonets lyktor på långt håll och att de enligt skyltarna bara får köra max 10 km/h. Men då vi inte vet om föraren druckigt en anís till lunchen ställer vi oss i alla fall klistrade upp mot väggen i tunneln och väntar tills bilen och dammolnet försvunnit.

Mellan lamporna inne i tunnlarna kan det för övrigt bli ganska mörkt. Lamporna varar ju inte för evigt och de byts nog inte heller ut direkt de går sönder. Ingen av oss har tänkt på att kontrollera om cyklarna hade lampor eller reflexer innan vi lämnade stationen, någonting som vi nu inser att vi nog skulle ha gjort. Vägbanan inne i tunnlarna är sisådär. En del sträckor är asfalterade, men det är nästan värre än en gropig grusväg, för man ser inte alltid de många hålen i asfalten. Efter ett par halvblinda tunnelkryssningar kommer jag på att jag har en liten ficklampa med mig i väskan. Jag fäster den på armen. Det är inte mycket till belysning men det hjälper lite för att kunna se de största groparna innan vi landar i dem. Min man kommer efter mig och följer reflexerna på mina pedaler. Och på så sätt tar vi oss tryggt genom tunnlarna. 

De enda lunchgästerna

Vägen fortsätter längs de vackra floderna till Guadalete och Guadalporcún och fortsätter in i rurala jordbruksområden med får och kor. Dessutom möter vi ett par lokala herrar som är ute och rider. Den sista tunneln är stängd så vi tvingas ta en omväg och andas lättade ut när vi rullar in på slutstationen. Klockan är strax över ett, så det har tagit oss lite mer än tre timmar, tros alla mina fotostopp. 

Vi rullar iväg, jag med stort leende, förbi ett kuperat landskap med åkrar och olivlundar, där jag stannar och fotar var och varannan kilometer. Vi kommer till den första av många tunnlar och dess perfekta eko får mig att sjunga högt. Detta går som på räls!

Vi tittar runt inne på stationsbyggnaden som sägs vara en restaurang, men vi ser inga lunchgäster. En man kommer fram till oss och bekräftar att jo, restaurangen är öppen. Vi frågar om vi kan få ett bord i skuggan och serveras lite mat. Trots att stället känns aningen övergivet serveras maten på löpande band. Vi äter helgrillad bläckfisk och läckra tapas med aubergine och tomat samt rådjursgryta samt flera dussin av deras lokala oliver, inlagda av ägarens mamma. Hela härligheten kostar oss lite mer än 20 euro, inklusive dryck. Det är svårslaget! Jag skulle gärna ha tagit med mig en stor burk av oliverna hem, men med tanke på att vi ska cykla tillbaka lyckas jag låta bli. Av samma orsak beställer vi inte vin till maten, liksom att vi bestämmer oss för att ta efterrätten senare.

Tillbaka i uppförsbacke 

Innan vi ätit färdigt och betalat är klockan två. Nu är det bara fyra timmar kvar innan cykeluthyrningen stänger. Kanske var det därför vi rekommenderades att vända om halvvägs? När vi sätter oss på cyklarna och börjar trampa igen, känner vi att det ömmar. Aj!

Alla de backar som jag glatt susat ned ska vi nu upp för. Som tur är, är vägen för det mesta plan, men gruset känns tyngre att trampa nu på eftermiddagen. Värmen i Andalusien är också någonting man ska vara medveten om. När vi började visade termometern behagliga 13 grader, men nu är det närmare 28 grader i solen, och vi börjar längta efter tunnlarna.

Jag har alltid varit den första att predika om hur viktigt det är att ta med sig tillräckligt med vatten på bergsvandringar. Normalt har vi med oss ett par liter var och gärna en flaska Aquarius med elektrolyter som extraproviant. Denna gång tog vi dumt nog bara med oss de små vattenflaskorna. Delvis för att vi läst att man kan köpa vatten längs vägen. Men nu befinner vi oss långt bort från butiker och caféer, med bara en skvätt ljummet vatten kvar i flaskorna. 

Som på varje utflykt i Andalusiens natur bör man hålla sig till vissa förhållningsregler på Via Verdes. Ta alltid med mer vatten än du tror att du behöver. Tillräckligt med vätska är livsviktigt. Man kan aldrig räkna med att köpa mer längs vägen, för man vet aldrig vad man möter och om eller när ställen är öppna. Förövrigt är solskydd ett måste, hela året runt – både solkräm, solglasögon och solhatt, med mindre att man har cykelhjälm, vilket vi absolut rekommenderar. Har du egen cykel, så kom ihåg reparationsutrustning och se till att du har lampa på cykeln och gärna en extra ljuskälla.

Var är herden?

Efter en stund får vi upp takten och kilometrarna rullar på. Vi susar igenom en tunnel och ser flodbädden och en fårflock på en bergssluttning. Jag ska just stanna för att knäppa ett foto, när jag upptäcker att några av de små har munkorgar. Så hör jag de första skallen. Jag ska nu säga att jag är irrationellt rädd för stora lösa hundar, sedan en schäferhund överföll min barnvagn när jag var lill-liten. De trofasta vallhundarna hos vår lokala herde i Ronda tar hand om över hundra får utan så mycket som ett skall, men dessa här är annorlunda.

Allteftersom vi kommer närmare upptäcker jag att de är fler än jag från början trodde. Jag räknar till fyra, åtta, nej hela tolv svarta, stora hundar. De ser ut som en blandning av alla de skrämmande stora vakthundarna jag mött i mitt liv. En morrar och börjar springa efter mig, precis som om den skulle känna doften av min rädsla. ”Jaime!”, piper jag medan jag vinglar iväg. ”De är inte farliga. Trampa på bara”, säger han. (Lätt för honom att säga, han är ju bakom mig…) Det enda hunden vill är att bita efter min fot, oavsett hur mycket Jaime visslar och ropar, och tunneln framför oss verkar inte alls komma närmare. Var är herden?!

Jag får i stort sett acceptera att jag måste offra mitt vänstra ben, och jag är inte redo att smittas av rabiesen som jag i min fantasi tycker mig se skummande i mungiporna på den morrande hunden. ”Trampa! Vi är snart framme vid tunneln”, säger Jaime. Jag trampar mot tunnel med klappande hjärta, medan hunden hoppar mot framhjulet. Jamie försöker med alla sina hundtrix, men till ingen nytta alls, medan herden troligtvis sitter på en bar i närheten. Hade jag bara haft en pepparspray i väskan, men jag hade i alla fall inte stannat för att plocka fram den. Just när jag gett upp hoppet kommer en annan hund till min undsättning. När den illasinnade byrackan försöker bita av mig benet hoppar den andra hunden fram och försöker dra bort byrackan. ”Se, den hjälper dig!”, säger Jamie. Tillslut kommer vi in i tunnelns trygga mörker. Tack och lov blev jag inte middag för vilden.

Dramat är över, men vi har fortfarande 25 km kvar. Mina händer är alldeles ömma efter att krampaktigt hållit i styret, men värst är det med rumpan. Trots att man aldrig glömmer bort hur man cyklar när man en gång lärt sig det, så glömmer rumpmusklerna bort hur det är. Då jag inte längre kan sitta står jag nu och cyklar medan jag försöker sitta lite på ena skinkan när jag kan rulla.

Missförstå mig inte. Vägen är fortfarande härlig, men efter 60 km på en hård sadel, direkt sol och lite vatten, börjar jag tänka som Ferdinand och letar efter olivträd som vi kan lägga oss under för en siesta. Eller så ringer vi cykeluthyraren. Men det är bara en tanke, för vi ger naturligtvis inte upp. Vi passerar naturreservatet med gamarna, som inte helt oväntat nu är stängt. Inget vatten att köpa här heller, och den sista stationen är en ruin, som vi snart påminns om.

Bara ett halvt dussin tunnlar och några backar till, så är vi framme. Vi ser borgen över byn Pruna och rullar äntligen in på stationen i Olvera. Klockan är strax över fem, så vi har kommit tillbaka på rekordtid, i alla fall för oss som inte cyklar på länge. Vi lämnar tillbaka cyklarna, redo att sjunka ned i en stol på stationscaféet och beställa in litervis med vätska och en stor måltid. Men inte denna gång. De stänger kl. 17. Efter lite övertalning låter de oss i alla fall beställa ett par flaskor vatten och vi får sätta oss ned vid det enda bord som de ännu inte plockat undan, medan vi lovar varandra att vi ska vara bättre förberedda nästa gång.

Väl hemma ett par dagar senare kan vi sitta på våra rumpor igen och minns bara den glada cykelturen och den gröna vägen.

För mer information, se: Via Verdes

Senaste nyheterna

Födelsetalen störtdyker i Spanien

Befolkningen ökar i Málagaprovinsen

Caminito del Rey under ny ledning

Bara en månad tills – WalkaHOME för Cudeca!

FreakCon hela helgen

Mer solenergi Andalusien

Annons

Läs också

Vaccinet från Janssen rullas ut i Spanien

Skriven av En Sueco

Massuppsägningar att vänta inom den finansiella sektorn

Födelsetalen störtdyker i Spanien

Befolkningen ökar i Málagaprovinsen

Caminito del Rey under ny ledning

Bara en månad tills – WalkaHOME för Cudeca!

FreakCon hela helgen

Annons

Läs också

Pfizer lovar Spanien 25 milj. vaccin innan juli

Skriven av En Sueco

ERTE-planen förlängs minst tre månader

Skriven av En Sueco

Covid-19: fjärde vågen blir en mini-våg

Skriven av En Sueco

Möjligt rökförbud på bar- och restaurangterrasser

Skriven av En Sueco

Färre hemlösa katter

Skriven av En Sueco

Fotboll: ”Henkes” första tränartitel i Barca

Skriven av En Sueco

Risken med Astra Zeneca-vaccinet försvinnande liten

Skriven av En Sueco

Kanarieöarna populära bland distansarbetare

Skriven av En Sueco