På andra sidan… Vill vi över huvud taget jobba?

Sällan har det getts ett så tydligt och klart beskedet från en spansk statsminister. Och sällan har jag varit så överens med Pedro Sánchez. Situationen som landet befinner sig i just nu tåls nämligen att jämföras med dramatiska milstolpar i historien. En snabb, objektiv ”inventering” visar oss nämligen att arbetslösheten i landet till sommaren, med största sannolikhet, kommer att nå 4,5 miljoner arbetslösa. Då utlöper nämligen de nuvarande permitteringarna, som många företag använt sig av, definitivt. Med andra ord kommer vi att se en hittills osedd hög arbetslöshet på mellan 25 och 28 procent. Dessutom når statsskulden nya rekord. Spaniens skuld uppgår i dag till 1,3 biljoner euro, vilket motsvarar 120 procent av landets BNP. Allt över 100 procent anses vara hopplöst hög skuld. Skulle vi fördela statsskulden mellan Spaniens alla invånare skulle varje, enstaka person ha en skuld på drygt 30 000 euro, å statens vägnars. Detta är ett belopp som står i stark kontrast mot 2008, då statsskulden fördelad över landets invånare inte uppgick till mer än 8 000 euro.

Dessutom råder det sociala problem i landet som inte setts under en halv människoålder. I alltför många städer tvingas i dag nästa 10 procent av befolkningen söka sig till lokala matbanker och allmänna soppkök för att få sig en måltid. Det är en sorglig verklighet, som bara de med stenhjärtan inte blir berörda av.

Europa stöttar Spanien. Hittills rekordstora hjälppaket är på väg, men chefen för den spanska centralbanken har nog dessvärre rätt: ”Hjälpen uppgår bara till 10 procent av det som landet verkligen har behov av för att komma på rätt köl igen. Det blir bara ett plåster på såret. Vi måste själva dra på oss arbetskläderna.”

Härligt att regeringen och Banco de España talar samma språk: ”Det ska arbetas för att få vårt älskade land på benen igen.” Det håller jag med om, helt och hållet, naturligtvis. Vad som däremot menas med arbete hänger jag inte riktigt med i. I min värld handlar arbete om att man kavlar upp ärmarna och tar i med hårdhandskarna, är flitig, bygger upp, tänker framåt och inte slösar viktig tid på onödigt tjafs. Här är jag tydligen inne på ett annat spår än landets ledande politiker, som i stället presenterat en plan som går ut på att korta arbetsveckan från 40 timmar till 32 timmar, fördelade över fyra arbetsdagar. Idén har testats i flera företag och ska tydligen ha lett till: ”ökad effektivitet och välfärd för medarbetarna”. Förslaget får stöd från flera nya IT-företag som framgångsrikt infört kortare arbetsvecka och menar att det som i dag gäller är: Work smarter – Not harder.

Låt oss vända på det, innan jag blir alldeles upprörd. 

Ska vi nu fortsätta med de fancy formuleringarna, så varför inte: Work smart – and also hard? Om vi både är smarta (eller smidiga) och jobbar hårt, kan vi väl avancera på allvar. Och det är ju just detta som behövs i dagens Spanien – och Europa. Och likaledes: om en medarbetare plötslig kan utföra samma arbete på 32 timmar som denne för bara ett halvår sedan spenderade 40 timmar på, så har väl personen knappast överansträngt sig. Den sparade tiden skulle nu i stället kunna användas på lämpligt sätt för att skapa någonting extra – både till förmån för arbetsplatsen och återuppbyggandet av samhället. 

Regeringens utspel om nutidens Work smarter – Not harder-attityd får mig att tvivla på om vi förstår allvaret i situationen, och på om vi över huvud taget vill jobba?

Vi hade, innan covid-19-viruset drog in över vår värld, både i Spanien och Sverige samt övriga Europa en ekonomisk och personlig frihet som inte finns på andra platser. Ska vi ha det igen måste vi kavla upp ärmarna. Många, riktigt många företag och arbetsplatser hänger i dag i en mycket tunn tråd. Hur, i sin vildaste fantasi, föreställer man sig i Spanien att dessa arbetsgivare ska klara av att betala ut en heltidslön för bara 32 timmar/4 dagars arbetsvecka i framtiden?

Det skadar aldrig att se sig omkring lite. Blickar vi österut ser vi hur asiaterna, i mångt och mycket, gått om oss européer. Jag tvivlar på att de är smartare än oss. Däremot är de flitigare – och det är orsaken till att de springer ifrån oss.

Ser vi bakåt i historien lite, ser vi hur våra far- och morföräldrar och våra föräldrar lade grunden för och byggde upp ett fantastiskt välstånd i Europa. Våra far- och morföräldrars arbetsvecka sträckte sig från måndag till lördag och arbetsdagen var åtta timmar, ibland mer, alltså sex dagar i veckan. Våra föräldrar var gjorda av samma material och jobbade, i slutet av 60-talet, 45 timmar i veckan. Precis som här i Spanien. I dag är den teoretiska arbetsveckan i Sverige 40 timmar, och här i Spanien är det senaste förslaget 32 timmar, under parollen Work smarter – Not harder.

Jag hoppas, innerligen, att varken arbetsmarknadens parter eller majoriteten i parlamentet är med på detta spår. För saken är klockren: Nu är tiden inne för att arbeta – inte för att vara smart.