27. oktober, 2020  |  Skriven av Else Byskov

Utflykt till Mazagón med besök i El Rocío och La Marismas de Odiel

Foto: Erik Gadegaard och Else Byskov

Under många år har ett par övernattningar på El Parador de Mazagón stått högt upp på min önskelista, och nu ska det bli av! Vi ska till Huelva och se på den vackra Atlantkusten och bo på paradoren, som där den ligger ca 30 m ö.h. nog är en av de paradorer med finast läge i hela landet. Längs vägen dit tar vi en avstickare till El Rocío, som säkert kan titulera sig som Spaniens märkligaste by och så ska vi också ge oss ut på fågelskådning i våtmarksområdet Las Marimas de Odiel.

Ska man besöka Huelvaprovinsen måste man köra över Sevilla, för det är bara där man kan ta sig över Guadalquivirfloden. Söder om Sevilla finns det nämligen ingen bro (– ännu ska det sägas, för det håller på att byggas en omfartsväg söder om Sevilla, och denna kommer att få en bro), för här ligger nationalparken Doñana, och den är skyddad som klass AAA. Den är så skyddad att man varken får gå eller köra runt på egen hand. I denna nationalpark får man bara färdas tillsammans med guider som har speciella tillstånd. Detta är för att parken är favoritplats för den fridlysta iberiska lon (vars antal nu ökat från ca 70 till 300 exemplar) samt för flyttfåglar från Nordeuropa, som antingen övervintrar här eller använder floddeltat som mellanlandningsplats under sin resa söderut. Vi har besökt Doñana förr, så denna gång hoppar vi över det.

Men precis i utkanten av Doñana ligger byn El Rocío, som nog är Spaniens märkligaste by. Den liknar någonting mellan en by från vilda västern och en souvenirbutik för religiösa parafernalier. Men att den är intressant beror på att det är en by som i stort sett lever för bara en enda årlig händelse, nämligen La Romería del Rocío, som äger rum kring pingst varje år. Till vardags bor det 1 513 invånare i denna stad men när det är dags för La Romería kommer det ca 1 miljon människor, varav många av dem ska övernatta och äta i byn. Men varför nu detta? Vad ska de göra där?

Vi ska nu ta en lite närmare titt på vad denna tradition går ut på.

La Romería del Rocío är en pilgrimsfärd med rötter så långt tillbaka som 1653, då La Virgen del Rocío utnämndes till skyddshelgon för byn Almonte, som ligger 20 km norrut. La Virgen är en 1 meter hög träfigur av Jungfru Maria med Jesusbarnet. Hon är klädd i guld med krona, gloria och smyckade kläder, och hon står på ett podium i silver i La Ermita del Rocío, som är en kyrka mitt i byn El Rocío. Varje år i pingsttider beger sig hermandades (brödraskap med koppling till en bestämd religiös staty eller figur – föreställande antingen Jesus eller Maria) till El Rocío med deras egen figur i ett stort följe, så att figuren kan föras förbi La Virgen del Rocío för att hälsa på henne. De många hermandades med sina figurer kommer hit från hela Andalusien och de flesta äger ett hus i El Rocío, där de kan övernatta samt där deras figur kan stå nattetid. När det är dags för La Romería är det väldigt många människor som lockas till denna by, och det sägs vara mycket speciellt att uppleva det hela.

Nu ska det sägas att när det är pilgrimsfärd är Doñana plötsligt inte skyddat längre, för då har de många hermandades som bor öster om Guadalquivir rätt att färdas igenom nationalparken med hästar, traktorer, fyrhjulingar och en massa människor på pilgrimsfärd. Det är en lång och besvärlig färd att ta sig igenom nationalparken, för underlaget består av tjock sand, som är tung att färdas på. För de flesta tar det fyra dagar att klara av de ca 40 km mellan bron på Guadalquivirs västra sida till El Rocío.

Att besöka El Rocío när det är lågsäsong (som sträcker sig från och till ca 1 vecka på vardera sidan av pingsten) är en bisarr upplevelse. Byn som man då möter är nästan död. Vad de 1 500 invånarna lever av kan jag inte uttala mig om, men kanske klarar de av att leva hela året av intäkterna från pingsten. Ett roligt inslag i denna stad är att alla gator och torg har sand som underlag. Här finns det ingen asfalt, och det är säkert bra då det också bidrar till att ge byn en alldeles speciell prägel.

Vi går till La Ermita för att hälsa på La Virgen, men hon är inte där! Förvånade frågar vi vad orsaken till detta är och vi får veta att hon vart sjunde år står i en kyrka i Almonte. Vi har alltså sådan otur att komma hit precis när hon inte är hemma. Men strunt i det, altaret där hon vanligtvis står är mycket fint och byggnaden är också fin, både utifrån och på insidan. Vi går runt och tittar på de många husen som tillhör los hermandades. Vi äter vår matsäck på Plaza Doñana, där det finns bord och bänkar. Vi skulle kunna ha ätit i El Rocío utan problem, för det finns en del barer och restauranger som är öppna, så denna by lockar en del, om än få, turister andra tider på året också.

Och nu ska vi vidare till Mazagón. Vi kör söderut mot Matalascañas och därefter till höger, och så kör vi längs med havet tills vi kommer till paradoren. Denna parador är från 1968 och ligger uppe på en klippa. Alla rum har havsutsikt och balkong, och det finns både inom- och utomhuspool och en fin trädgård samt solnedgångsterrass. Detta är nog en av de finast belägna paradorer i Spanien. Vi är mycket glada för det erbjudande som vi lyckats få – ett dubbelrum för 95 euro per natt, inklusive frukost.

I ena änden av poolområdet finns det en port och en trappa, och med rumsnyckeln kan man öppna denna port och således gå ned till stranden. Stranden är en ren sandstrand och den är mycket fin. Vi hittar mängder med jättestora musselskal när vi promenerar några kilometer längs med stranden österut. Efter ca 1,8 km kommer vi till en stig som leder upp på klippan, så vill man tillbaka till hotellet väljer man den. Men vi stannar kvar nere på stranden och beundrar solnedgången och allt det vackra. Så vill man skämma bort sig själv är Parador de Mazagón helt rätt.

Vid ett tidigare tillfälle var vi på utflykt med två fågelskådare (Tue och Hanne) och i ett svagt ögonblick sa vi ja till en halvdagsutflykt till våtmarken Las Marismas de Odiel, som ligger väster om Huelva, vid deltat för floderna Río Tinto och Río Odiel. Detta är ett stängt naturområde där man bara får komma in med guide. Tue har avtalat en tur med Laury från www.andalucianaturetrips.com, som kommer och hämtar oss på paradoren kl. 8,50. För att komma in i området måste vi över floddeltat, så vi kör i ca 30 minuter innan vi kommer till en port där Laury släpper in oss.

Nu måste det sägas att Erik och jag inte förstår oss på fåglar, så att vi är med på en fågelskådarutflykt är som att ta med mig på en fotbollsmatch. Jag fattar inte vad de springer runt på planen för. För mig är en fågel en fågel – förutom om det är en rovfågel. Det kan jag se. Men nu är vi alltså på vår första fågelskådarutflykt. Det är klart att man bör veta någonting om fåglar för att få stor glädje av det – t ex veta vilken art en fågel tillhör, var den normalt bor, om den är sällsynt osv. Vi står som Moses vid det röda havet och vet inte riktigt vad vi håller på med, men fåglar ser vi – massvis med fåglar. Lite roligt är det också för den här våtmarken ligger ganska nära storstaden Huelva och man kan hela tiden se byggnader, båtar, hallar, broar, kranar m.m. så vi är inte speciellt långt bort från civilisationen. Trots detta ser vi en massa fåglar: dopping, skarv, gråhäger, skedstork, flamingo, gravand, strandpipare, tofsvipa, rödsnäppare rödbena, gluttsnäppa, skärfläcka, styltlöpare, fiskmås, östlig blåskata och en fiskgjuse. Listan har jag fått av Tue. När jag nu nämner alla dessa fåglar är det för att berätta för fågelintresserade att det finns mycket att se på Las Marismas de Odiel. Vi ser också en del unga flamingor, som fortfarande är vita och svarta. De har ännu inte blivit rosa då de ännu inte ätit tillräckligt med räkor. Det är nämligen färgämnet i räkorna som gör deras fjäderdräkt rosa.

Nåja, nu måste jag erkänna, att det djupt inne i mig, trots allt, nu har fötts en liten späd ornitolog, och sedan denna utflykt har jag med större intresse sett på de fåglar som flyger runt när jag är ute.

Och nu lämnar Tue och Hanne oss, för de ska vidare och se fler fåglar medan vi i stället ska besöka Palos de la Frontera och klostret La Rábida, som bägge har relation till Christofer Columbus och hans färd över Atlanten 1492, då han upptäckte den nya världen. Läs vidare om detta i nästa nummer av En Sueco!

Senaste nyheterna

Blodbrist råder på Costa del Sol

Kall ”puente” väntas

Den spanska börsen slår alla rekord

Covid-19: Den positiva utvecklingen fortsätter

Ny Cruzcampo-öl med sockerrörssirap från Frigiliana

Covid-19: Spanska hälsoministern: ”Allt kan bli normalt till sommaren”

Annons

Läs också

9 goda råd för en säker julshopping online

Skriven av AnyTech356

Covid-19: Den goda utvecklingen fortsätter

Var tionde näringsidkare stänger

Blodbrist råder på Costa del Sol

Kall ”puente” väntas

Den spanska börsen slår alla rekord

Covid-19: Den positiva utvecklingen fortsätter

Annons

Läs också

VoxPop: Covid-19, vad säger företagare? (December 2020)

Skriven av Gabriella Elkhouri

Sju positiva saker som covid-19 lärt oss

Skriven av Gabriella Elkhouri

Palos de la Frontera – upptäcktsresandets vagga

Skriven av Else Byskov

Ett ögonblick, vad säger panelen? (December 2020)

Skriven av Sara Laine

Varifrån kommer namnet Spanien?

Skriven av Jette Christiansen

Möt Gabriella Elkhouri

Skriven av Sara Laine

Den nya hängbron över Río Almanchares

Skriven av Else Byskov

Spanska juldelikatesser - som du själv kan laga

Skriven av En Sueco